Hoppa till innehållet

Start Ämnen Digitalbyrå

Byrå eller egen anställd som mindre företag: anställ den som äger beslutet, köp den som gör jobbet

23 min läsningAndreas Bladini, AI Hackers, en del av Volym Digitalbyrå AB

Global trend, svensk tillämpning och rådgivning

Det digitala landskapet, omvärderat för svenska företag

I korthet

  • Beslutet avgörs av volym och rytm, inte av timpris. En anställning är en fast kostnad som måste fyllas med arbete av precis det slaget året runt; en byrå är en rörlig kostnad som bara löper när arbetet görs.
  • Räknat på SCB:s lönestrukturstatistik för 2025: medianlönen för en marknadsanalytiker eller marknadsförare i privat sektor är 53 000 kronor i månaden. Med Skatteverkets arbetsgivaravgift på 31,42 procent blir det 835 831 kronor om året i enbart lön och avgifter – före utrustning, licenser, lokal, rekrytering och den tid någon hos er lägger på att leda personen.
  • Servettkalkylen går hela vägen i den här artikeln. 874 700 kronor delat med 1 832 tillgängliga timmar är 477 kronor per närvarotimme internt. Samma räkning med en publicerad debiteringsgrad ger ett golv kring 570 till 720 kronor för en köpt marknadsföringstimme. Och årskostnaden delad med ett offererat timpris ger brytpunkten: vid 900 kronor i timmen motsvarar anställningen ungefär 21 köpta timmar i veckan, varje vecka, året runt – under den nivån vinner köpet, över den vinner anställningen.
  • Kollektivavtalad tjänstepension har ett steg vid 52 125 kronor i månaden: varje lönekrona under gränsen kostar er ungefär 1,37 kronor, varje krona mellan 52 125 och 208 500 kronor i månaden ungefär 1,69. Marknadsförarens medianlön ligger precis ovanför den nedre gränsen, vilket gör seniorkompetens oproportionerligt dyr att anställa här. Köpt av en byrå försvinner inte steget – byrån betalar det på sina egna seniorer och har lagt in det i timpriset – men ni betalar det bara på de timmar ni köper.
  • Vår bedömning efter tjugo år i uppdrag, märkt som erfarenhet och inte som mätning: i ett företag med tio till femtio anställda lönar det sig nästan aldrig att anställa den som producerar, och nästan alltid att anställa den som äger data, konton, beslutet och briefen – den skriftliga beställningen som säger vad som ska uppnås, för vem, med vilken budget och vad som redan prövats. Det är motsatsen till den internationella slutsatsen.

Vad är in-housing?

In-housing betyder att ett företag flyttar in arbete som tidigare köptes av en leverantör och låter egen anställd personal utföra det i stället – inom marknadsföring typiskt annonsering, innehållsproduktion, webb och analys. Ordet beskriver bara var arbetet utförs, inte om det blir bättre eller billigare. Motsatsen, att köpa arbetet av en byrå eller konsult, kallas outsourcing.

Omvärderingen

Internationellt heter det

Riktningen internationellt är att flytta in arbetet, och argumentet är mer genomtänkt än en enkel kostnadsjakt. Den amerikanska annonsörsföreningen ANA publicerade den 22 juni 2026 sin senaste mätning av läget och sammanfattar den själv så att svaret ”marknadsförare in-housar mer än någonsin” är fem gånger vanligare än ”marknadsförare drar sig tillbaka från in-housing”, och att 53 procent instämmer i att den egna in-house-byråns huvudroll är att vara strategisk partner tidigt i processen och leverera djärvt, varumärkesbyggande arbete. Man flyttar alltså in arbetet för att få varumärkeskunskap, tempo och ägande över data – inte för att timmen är billigare. 2026 års version av argumentet lägger till AI, och i sin starkaste form lyder det så här: om generativa verktyg gör att en person producerar det tre gjorde, sjunker den volym som krävs för att hålla en egen producent sysselsatt i motsvarande grad, och då blir en anställning försvarbar långt ned i storlek. Det argumentet ska prövas, inte avfärdas. En sak om underlaget, för att placera det snarare än att underkänna det: ANA mäter sina egna medlemsföretag på annonsörssidan – organisationer som per definition redan har en marknadsavdelning att flytta in arbete till, och ofta redan en egen in-house-byrå.

Vår bedömning för Sverige

Vi säger det rakt ut innan siffrorna: själva mekanismen är inte svensk. Att ett litet företag inte kan fylla ett år med en heltidsspecialist är aritmetik på företagsstorlek, inte kultur, och den räkningen ser likadan ut i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Det som är svenskt är talen som avgör den, och de går att mäta. SCB:s företagsdatabas för 2025: av 1 353 026 företag har 1 018 821 inga anställda alls och bara 54 894 – fyra procent – har tio anställda eller fler. Den rådgivning som citeras i ämnet handlar om företag med marknadsavdelning, och i Sverige är de en spillra av registret. Samma gräns går igen i evidensen: SCB:s AI-statistik för näringslivet, den som ger talet 35 procent, mäts bara på företag med minst tio anställda. Här finns också den enda delen som är genuint svensk och inte bara mätt i Sverige: är ni bundna av kollektivavtal betalar ni tjänstepension enligt ITP – den kollektivavtalade tjänstepensionsplanen för privatanställda tjänstemän – och för tjänstemän födda 1979 eller senare gäller ITP 1 med 4,5 procent av lönen upp till 52 125 kronor i månaden och 30 procent på lönedelar mellan 52 125 och 208 500 kronor i månaden, plus särskild löneskatt på premien. Marknadsförarens medianlön, 53 000 kronor, ligger precis ovanför den nedre gränsen. Konsekvensen är att varje lönekrona under den kostar er ungefär 1,37 kronor och varje krona över den ungefär 1,69 – seniorkompetens är alltså oproportionerligt dyr att anställa här, medan samma seniorkompetens köpt av en byrå prissätts linjärt i timmar. Steget försvinner inte av att arbetet köps: byrån betalar det på sina egna seniora medarbetare och har lagt in det i timpriset. Det ni slipper är progressionen i er egen lönekostnad, och att ni bär den bara på de timmar ni faktiskt köper. Vår bedömning efter tjugo år på byråsidan, märkt som erfarenhet och inte som mätning: i ett företag med tio till femtio anställda lönar det sig nästan aldrig att anställa den som producerar, och nästan alltid att anställa den som äger data, konton, briefen och beslutet om vad som ska göras. Den rollen är dyrare än produktionsrollen, och det ska sägas med siffror i stället för antydas: SCB:s median för lednings- och organisationsutvecklare i privat sektor är 56 900 kronor i månaden och för försäljnings- och marknadschefer på nivå 2 är den 70 800 – ungefär 954 000 respektive 1 235 000 kronor om året med avgifter och ITP inräknade.

Frågan kommer till oss nästan alltid i samma form – det är vår erfarenhet från tjugo år i uppdrag, inte en mätning: är det bättre att anlita en byrå eller att anställa någon själv? Och svaret vi ser att den möts med är nästan alltid en lista över för- och nackdelar – kontroll mot flexibilitet, engagemang mot bredd, kostnad mot kompetens.

Vi tror att frågan är fel ställd, och att den går att räkna på i stället för att tycka om.

En sak ska sägas först, eftersom den påverkar hur resten ska läsas. Vi är en digitalbyrå. Vi säljer det ena av de två alternativen, och ni bör läsa allt nedan med det i åtanke.

Ni väljer inte mellan två sätt att utföra arbetet

Ni väljer mellan två sätt att bära kostnaden.

En anställning är en fast kostnad. Den löper i januari och i juli, oavsett om det finns arbete av precis det slaget att göra just då. När ni anställer en specialist åtar ni er alltså inte bara att betala en lön – ni åtar er att fylla ett helt år med arbete som ligger inom just den personens kompetensområde, och att göra det om igen nästa år.

En byrå är en rörlig kostnad. Den löper när arbetet görs och slutar löpa när det inte görs. Ni betalar mer per timme och mindre per år som inte behövde fyllas.

Rörlig betyder dock inte fri. Vår erfarenhet från uppdrag, märkt som erfarenhet och inte som mätning: fyra saker i avtalet gör byråkostnaden trögare än ordet rörlig låter. En bindningstid eller uppsägningstid som löper oavsett volym, vanligen en till tre månader. En minimivolym i en retainer, alltså ett återkommande månadsarvode för överenskommen kapacitet. En timbank som förfaller vid årsskiftet i stället för att rullas över. Och att de första månaderna hos en ny leverantör är dyrare per levererad enhet, eftersom ni då betalar för inläsningen på er verksamhet. Slutsatsen står kvar – kostnaden är betydligt rörligare än en anställning – men läs de fyra raderna i avtalet innan ni räknar med att den upphör samma dag ni slutar beställa.

Allt annat i den här frågan följer av den skillnaden. Timpriset är inte beslutet. Volymen och rytmen är beslutet: har ni kontinuerligt arbete som faktiskt fyller ett år, eller kommer det i skov kring lanseringar, säsonger och mässor? Det första svaret pekar mot en anställning. Det andra gör det inte, hur bra personen än är.

Och rytmen går att mäta utan att fråga någon. Titta tolv månader bakåt i vad ni faktiskt köpte eller önskade att ni hunnit med, och fördela det över årets veckor. Den kurvan är er egen, och den är ett bättre beslutsunderlag än vilken branschrapport som helst.

Det tredje som skiljer alternativen åt: hur snabbt beslutet går att ångra – och hur lång tid det tar innan det ger något. Ingen av de två posterna syns i en kostnadsjämförelse, och båda förskjuter hela det första året. Att backa en anställning tar uppsägningstid: anställningsskyddslagen ger minst en månad och upp till sex beroende på hur länge personen varit anställd, en provanställning får vara i högst sex månader, och är ni bundna av kollektivavtal tillkommer ett omställningsåtagande. Att backa ett byråavtal tar den uppsägningstid som står i avtalet, alltså det ni just läste efter i stycket ovan. Åt andra hållet är skillnaden minst lika stor: en rekrytering tar annonsering, urval och intervjuer plus den sökandes egen uppsägningstid hos nuvarande arbetsgivare – i praktiken månader innan första arbetsdagen, mot veckor för en leverantör. Den tidsjämförelsen är vår erfarenhet från uppdrag, inte en mätning. Som beslutsvillkor, inte som juridik: ju osäkrare behovet är, desto dyrare är den långsammare och trögare vägen. Beror ert enskilda fall på förhållanden vi inte känner till – avtalsområde, anställningsform, hur länge personen varit hos er – är det er arbetsgivarorganisation eller er jurist som ska svara, inte vi.

Vad en egen anställd faktiskt kostar, räknat steg för steg

Det här är siffror, inte uppskattningar, och ni ska kunna göra om räkningen på er egen nivå.

SCB:s lönestrukturstatistik för 2025 redovisar yrkesgruppen marknadsanalytiker och marknadsförare med flera i privat sektor så här: 55 700 kronor i genomsnittlig månadslön, 53 000 kronor i medianlön, 35 200 kronor vid tionde percentilen och 78 500 kronor vid nittionde. Percentil betyder här helt enkelt att tio procent tjänar mindre respektive mer än så.

Räkningen, öppet redovisad – detta är vår egen aritmetik på myndigheternas tal, inte en siffra någon publicerat:

  • 53 000 × 12 = 636 000 kronor i årslön.
  • Arbetsgivaravgiften är 31,42 procent för anställda födda 1959 eller senare. 636 000 × 1,3142 = 835 831 kronor.
  • Med kollektivavtalad tjänstepension och särskild löneskatt på premien (avsnittet om steget vid 52 125 kronor nedan) landar samma person på ungefär 874 700 kronor.

Tar ni medellönen i stället för medianen blir motsvarande tal ungefär 878 400 respektive 929 400 kronor. Vill ni ha någon i det övre skiktet – nittionde percentilen, 78 500 kronor i månaden – är ni uppe i ungefär 1 238 000 respektive 1 391 000 kronor om året.

Och det här är vad som inte ingår i de talen: dator och telefon, programvarulicenser, annonsverktyg, lokal, rekryteringskostnad, introduktionstid innan personen är produktiv, sjukfrånvaro, föräldraledighet, semestervikarie – och den tid någon hos er lägger på att leda, prioritera och följa upp. Den sista posten är den vi oftast ser glömmas bort, och i ett företag med tio anställda är det vanligen verkställande direktören som får den på sitt bord.

Att namnge poster utan att säga vad som driver dem är bara halva jobbet, så här är den andra halvan – märkt som vår erfarenhet från uppdrag, inte som mätning. Utrustning och licenser drivs av vilka betalda verktyg just den rollen behöver: dator och mobilabonnemang, ett annonsverktyg, ett analysverktyg, ibland ett designprogram. Storleksordningen är tiotusentals kronor om året per person, inte hundratusentals – det är sällan posten som vänder ett beslut. Rekryteringen kostar antingen annonsering plus er egen tid för urval och intervjuer, eller ett rekryteringsarvode, som i de offerter vi ser regelmässigt sätts som en andel av den nyanställdes första årslön. Fråga efter andelen, och fråga vad som gäller om personen slutar inom ett år; båda svaren står i avtalet och båda varierar. Introduktionstiden är posten som oftast underskattas: räkna med att en ny person i ett mindre bolag levererar fullt ut först efter ett kvartal, eftersom det som ska läras in inte är hantverket utan er verksamhet.

Ledningstiden i listan ovan har en motsvarighet på köpsidan, och utan den blir jämförelsen skev: beställartiden försvinner inte för att arbetet ligger hos en leverantör. Brief, avstämningar, granskning av leveranser och samordning internt är också arbete hos er, och vår erfarenhet från uppdrag är några timmar i månaden per löpande uppdrag. Ledningstiden flyttar alltså inte bort – den flyttar från att göra till att beställa och bedöma, och i ett mindre bolag är det samma person som bär den i båda fallen.

Servettkalkylen, hela vägen – och vad talet faktiskt betyder

Kalkylen har två led: en täljare och en nämnare. Täljaren har vi ovan – 835 831 kronor på lön och avgifter, ungefär 874 700 kronor med kollektivavtalad tjänstepension. Nämnaren finns också, och vi har redan räknat fram den i vår artikel om vad systemutveckling kostar: 2026 har 261 vardagar, och 254 arbetsdagar när de sju helgdagar som infaller på en vardag dragits bort, alltså 2 032 timmar. Minus 25 semesterdagar återstår 1 832 tillgängliga timmar.

  • 874 700 / 1 832 ≈ 477 kronor per timme personen är på plats. Räknar ni utan tjänstepension: 835 831 / 1 832 ≈ 456 kronor.

Läs talet för exakt vad det är, för det är lätt att läsa det som något bättre. Det är kostnad per närvarotimme – inte per timme nyttigt marknadsföringsarbete. Semester och helgdagar är bortdragna. Sjukfrånvaro, möten, interna ärenden, inläsning och allt annat som ingår i att vara anställd är det inte. Den timme som faktiskt går till arbetet ni anställde för kostar alltså mer än 477 kronor, och hur mycket mer beror på er organisation, inte på statistiken.

Golvet för en köpt timme går att räkna med exakt samma metod

Vi anger medvetet inget marknadspris för en byråtimme. Vi har sökt efter en svensk mätning med redovisad metod och inte hittat någon; prisuppgifter på enskilda byråers egna sidor är marknadsföring, inte data, och ett påhittat tal hade fått kalkylen att se färdig ut och gjort den sämre.

Men ett golv är inte ett marknadspris, och det går att räkna fram ur samma offentliga tal som ovan. En byrå säljer nämligen inte alla sina timmar. Andelen som går att fakturera kallas debiteringsgrad, och två publicerade tal ramar in den: SPI Researchs globala jämförelsemätning av professionella tjänsteföretag anger 66,4 procent för 2025, och det börsnoterade svenska konsultbolaget B3 Consulting Group redovisar öppet 83,9 procent för sin svenska verksamhet under andra kvartalet 2026.

Debiteringsgrad Debiterbara timmar Golv per köpt timme
66,4 % (SPI Research, globalt referensvärde) 1 216 ca 719 kr
83,9 % (B3 Sweden, andra kvartalet 2026) 1 537 ca 569 kr

Golvet ligger alltså kring 570 till 720 kronor för en marknadsföringstimme, räknat på samma yrkesgrupp – 2431 – som resten av artikeln. Två märkningar hör till det talet, och de är desamma som i våra andra prisräkningar. SPI:s siffra är ett globalt referensvärde för professionella tjänsteföretag, inte en svensk byråsiffra. Och varken SPI:s egen rapportsida eller sponsorns sammanfattning säger vilka timmar som ingår i nämnaren – har ledighet redan räknats bort ur deras bas dubbelräknar vi semesteravdraget, och då är golvet för högt snarare än för lågt.

Ett tak går också att slå upp, med tre förbehåll utskrivna. Statens inköpscentral vid Kammarkollegiet publicerar leverantörernas timpriser i sina ramavtal, och för rollen Systemutvecklare ligger åtta av nio namngivna leverantörer mellan 914 och 1 296 kronor. Förbehållen: det är en angränsande roll, inte marknadsföring; det är takpris i offentlig upphandling, inte betalt marknadspris; och avtalet i fråga löper ut den 30 november 2026. Talet duger som storleksordning för vad stora leverantörer sätter som tak mot staten – inte som prislapp på ert uppdrag.

Vad ni har nu är alltså inte ett pris, utan något mer användbart: ett intervall att läsa er offert mot. Ligger offerten under golvet är frågan vad som utelämnats. Ligger den över – och det ska den, annars går leverantören med förlust på ert uppdrag – är frågan vad avståndet upp består av. Vår erfarenhet från uppdrag, märkt som erfarenhet: rimliga svar är senioritet, ansvar för resultatet, tillgänglighet, verktyg, garantier och den tid som inte kunde faktureras. Mindre rimliga svar är ett påslag på underleverantörers timmar som ni inte får veta om, projektledning ni inte beställt som egen post, och ett pris som inte går att bryta ner per roll. Och går frågan inte att få besvarad alls är det också ett svar.

Brytpunkten i timmar per vecka

Årskostnaden delad med ett timpris ger antalet köpta timmar anställningen måste ersätta varje år. Delat med 46 arbetsveckor – 229 arbetsdagar efter semester, delat med fem – ger det timmar i veckan, och det är där beslutet faktiskt hänger:

Timpris i offerten Timmar per år Timmar per vecka
700 kr ca 1 250 ca 27
900 kr ca 972 ca 21
1 200 kr ca 729 ca 16

Så här ska tabellen läsas. Vid 900 kronor i timmen behöver ni 21 timmar i veckan av precis det slaget arbete, varje vecka, året runt, för att anställningen ska gå jämnt ut mot köpet. Under den nivån vinner köpet aritmetiskt. Över den vinner anställningen – och då är anställningen rätt beslut, även om vi säljer det andra. Lägg märke till riktningen, för den är kontraintuitiv: ju högre timpris ni blivit offererade, desto färre timmar krävs innan en anställning lönar sig.

Talen i tabellen är exempel på timpriser, inte uppmätta marknadspriser. Byt ut dem mot det som står i er egen offert och gör om divisionen – det är hela poängen med att metoden står utskriven.

Steget vid 52 125 kronor gör seniorkompetens dyrare att anställa än att köpa

Det här är den enda delen av resonemanget som är genuint svensk, och den ändrar svaret.

Är ni bundna av kollektivavtal betalar ni tjänstepension enligt ITP – den kollektivavtalade tjänstepensionsplanen för privatanställda tjänstemän. För tjänstemän födda 1979 eller senare gäller ITP 1, och premien är inte linjär: arbetsgivaren betalar 4,5 procent av lönen upp till 52 125 kronor i månaden och 30 procent på lönedelar mellan 52 125 och 208 500 kronor i månaden. Över 208 500 kronor i månaden – trettio inkomstbasbelopp – betalas ingen ålderspensionspremie alls, vilket inte påverkar något av räkneexemplen här. Den nedre brytpunkten är 7,5 inkomstbasbelopp – ett inkomstbasbelopp är 83 400 kronor, och 7,5 av dem blir 625 500 kronor om året, alltså 52 125 kronor i månaden. Ovanpå premien ligger särskild löneskatt på 24,26 procent.

Lägg ihop det och räkna per lönekrona:

  • Under 52 125 kronor i månaden: 1 + 0,3142 + 0,045 + (0,045 × 0,2426) ≈ 1,37 kronor per lönekrona.
  • Mellan 52 125 och 208 500 kronor i månaden: 1 + 0,3142 + 0,30 + (0,30 × 0,2426) ≈ 1,69 kronor per lönekrona.

Lägg nu märke till var brytpunkten ligger. 52 125 kronor i månaden. Medianlönen i yrkesgruppen är 53 000 kronor. Steget ligger alltså exakt i det löneintervall frågan gäller – hela den seniora delen av lönen kostar er nästan en fjärdedel mer per krona än den juniora.

Affärskonsekvensen är hela poängen med avsnittet: att anställa seniorkompetens är oproportionerligt dyrt här, medan samma seniorkompetens köpt av en byrå prissätts linjärt i timmar. Det är inte ett argument för att köpa allt. Det är ett argument för att inte låta en enda anställning bära både senioriteten och produktionsvolymen.

Och linjärt ska läsas exakt, eftersom meningen annars säger mer än den kan. Steget försvinner inte – det syns bara inte. Byrån betalar samma ITP-steg på sina seniora medarbetare och har redan lagt in det i timpriset, precis som golvräkningen ovan visar. Det ni slipper är progressionen i er egen lönekostnad, inte kostnaden i sig. Skillnaden är ändå verklig, men den ligger någon annanstans än där argumentet brukar placeras: ni betalar steget bara på de timmar ni faktiskt köper.

Villkoren ska skrivas ut, för det är där den här sortens resonemang brukar bli fel. Steget gäller den som är bunden av kollektivavtal. ITP 1 gäller tjänstemän födda 1979 eller senare; för tjänstemän födda 1978 eller tidigare gäller generellt ITP 2, som fungerar annorlunda och där samma steg inte ska antas gälla. Och räkneexemplet ovan innehåller enbart ålderspensionspremien, så storleksordningen på resten hör hit – ett erkänt hål är inte samma sak som ett svar. Collectum publicerar de övriga ITP 1-premierna på samma sida: ITP sjukpension med 0,030 procent upp till 49 333 kronor i månaden och 0,108 procent på delen däröver, och premiebefrielseförsäkring med 0,125 procent upp till 52 125 kronor i månaden och 1,415 procent mellan 52 125 och 208 500 kronor. På medianlönen 53 000 kronor blir de tillsammans drygt 1 100 kronor om året. Särskild löneskatt tillkommer bara på premien vid sjukpenning, och den är enligt Collectum 0,005 av de 0,030 procentenheterna – den lägger alltså till tiotals kronor, inte hundratals. Sammanlagt är det under 0,2 procent av årskostnaden. Tjänstegrupplivförsäkring och arbetsskadeförsäkring tecknas på annat håll och står inte på Collectums premiesida; för dem anger vi därför ingen siffra alls. Kalkylen underskattar alltså kostnaden, men marginellt – och nu vet ni ungefär med hur mycket i stället för att bara veta att den gör det.

Saknar ni kollektivavtal gäller inte ITP. Men ni konkurrerar om samma person mot arbetsgivare som erbjuder den, så i praktiken hamnar en pensionsavsättning på bordet ändå – bara utan det inbyggda steget.

Statistiken i ämnet handlar om fyra procent av de svenska företagen

Här är varför rådgivningen ni läser sällan är skriven till er.

SCB:s företagsdatabas för referensåret 2025 innehåller 1 353 026 företag. Av dem har 1 018 821 inga anställda alls, 234 757 har en till fyra och 44 554 har fem till nio. Företag med tio anställda eller fler är 54 894 stycken – fyra procent av registret.

Samma gräns går igen i själva evidensen. SCB:s statistik över AI-användning i näringslivet mäts på företag med minst tio anställda. SCB:s siffra att 35 procent av företagen i Sverige använde AI under 2025 är alltså ett påstående om en delmängd av de fyra procenten, inte om de 1,35 miljonerna. Det är inte fel mätt; det är fel läst.

Och de internationella källorna ligger ännu längre bort. ANA mäter sina egna medlemsföretag på annonsörssidan – organisationer som per definition redan har en marknadsavdelning att flytta in arbete till, och i många fall redan en egen in-house-byrå.

Här ska vi säga vad vi inte använder, eftersom det hör till samma redovisning. Gartners CMO Spend Survey för 2026 är en källa vi övervägde och valde bort. Gartner.com svarade HTTP 403 på varje försök att hämta pressmeddelandet den 20 september 2026 – även på adresser som med säkerhet inte finns, så inte ens adressens giltighet går att belägga härifrån. Vi kan varken kontrollera talen, urvalet eller metoden, och då återger vi dem inte. Samma förbehåll gäller i vår artikel om sökbudget, där ett AI-verktyg angav en Gartner-adress som stöd för en budgetrekommendation.

Poängen är inte att någon av de siffror vi faktiskt använder är felaktig. Poängen är att de beskriver en motpart ni inte är. När ANA rapporterar att in-house-byråns huvudroll gått från produktion till strategisk partner beskriver det en organisation som redan har en in-house-byrå. Frågan ni ställer är en annan: ska vi skaffa en första anställd över huvud taget?

Även leverantörssidan är mindre än den låter. I samma SCB-tabell har näringsgren 73, reklam och marknadsundersökning, 13 881 företag 2025 – varav 13 080 har noll till fyra anställda och 187 har tjugo eller fler. Näringsgren 62, dataprogrammering och datakonsultverksamhet, har 48 616 företag, varav 45 300 med noll till fyra anställda.

De talen skiljer sig från siffrorna i vår artikel om att välja digitalbyrå, som anger 20 384 företag i näringsgren 73, varav 19 441 med noll till fyra anställda. Den mätningen gjordes mot SCB:s företagsregister som tjänst, den här mot den publicerade företagsdatabasen (tabell FDBR07N). Avgränsningarna skiljer sig, men vi har inte kunnat fastställa exakt hur. Vi låter därför båda talen stå med sin källa utsatt i stället för att välja det som ser bäst ut – storleksordningen är densamma och slutsatsen påverkas inte: den absoluta merparten av leverantörerna är mikroföretag.

Anställ den som äger beslutet, köp den som gör jobbet

Det här är artikelns egentliga råd, och det är en bedömning från tjugo år i uppdrag – inte en mätning. Vi har inte hittat någon svensk kartläggning av hur mindre företag faktiskt fördelar marknadsförings- och utvecklingsarbete mellan egen personal och leverantör, och vi påstår därför ingenting om vad som är vanligast.

I ett företag med tio till femtio anställda lönar det sig nästan aldrig att anställa den som producerar. Och nästan alltid att anställa den som äger.

Med äga menar vi fyra konkreta saker:

  • Data och konton. Annonskonton, analysinstallation, domän, e-postlistor. Någon hos er ska stå som ägare och veta vad som finns i dem. Det är samma ägarfråga som återkommer så fort system kopplas ihop: vem som äger nycklarna och behörigheten till en integration.
  • Briefen. Vad som ska uppnås, för vem, med vilken budget, och vad som redan prövats och inte fungerat.
  • Bedömningen. Förmågan att säga nej till en leverans som är snygg men fel – vilket kräver att man minns vad som beställdes.
  • Beslutet. Vad som ska göras härnäst, och vad som ska bort.

Vad kostar då den roll vi rekommenderar? Frågan går inte att hoppa över, eftersom hela lönetabellen längre upp gäller yrkesgrupp 2431 – alltså producenten vi avråder från att anställa. SCB:s lönestrukturstatistik för 2025, privat sektor, ger de två yrkesgrupper som ligger närmast: Lednings- och organisationsutvecklare har 56 900 kronor i medianlön och Försäljnings- och marknadschefer på nivå 2 har 70 800 kronor. Räknat med samma metod som tidigare – arbetsgivaravgift, ITP 1 och särskild löneskatt på premien – blir det ungefär 954 000 respektive 1 235 000 kronor om året. Rådet vi ger är alltså dyrare än det vi avråder från. Två märkningar: chefsgruppen rymmer också renodlade säljchefer, och i ett bolag med tjugo anställda bär rollen nästan alltid andra uppgifter också. Talen är referenspunkter för en kalkyl, inte prislappar på en tjänst ni ska utlysa.

Det som är svårt att köpa av de fyra är inte timmen – det är kontinuiteten. De kräver att någon är kvar mellan uppdragen och minns varför det blev som det blev. Produktionen kräver inte det. Den kräver hantverk, verktyg och kapacitet – och just kapacitet är det som går att köpa rörligt.

Och därför ska mellanformerna med. En heltidsroll som inte producerar kostar enligt räkningen ovan 954 000 till 1 235 000 kronor om året, och vår erfarenhet från uppdrag – märkt som erfarenhet, inte som mätning – är att ett bolag med femton anställda sällan bär den kostnaden på en enda roll. Deltidsanställning, en marknadsansvarig delad med ett annat bolag, en interim eller fraktionell marknadsansvarig på timme, provanställning – alla fyra finns, och flera av dem säljs faktiskt per timme. Villkoret är att avtalet säkrar just det som annars går förlorat: att det är samma person som kommer tillbaka, att konton och data står i ert namn och inte i leverantörens, och att det finns en skriftlig överlämning om personen byts. Är det inte inskrivet har ni köpt timmar och tror att ni köpt ägarskap.

Detta är alltså raka motsatsen till den internationella in-housing-slutsatsen, som handlar om att flytta in produktionen för att vinna tempo och kontroll. Skälet till att aritmetiken pekar åt andra hållet här är storleken: ett företag med trettio anställda har inte volym nog att hålla en producent sysselsatt inom sin specialitet, men har absolut behov nog av någon som äger riktningen.

Det finns dessutom ett svenskt resultat som stödjer riktningen utan att bevisa den. I Tillväxtverkets undersökning Företagens villkor och verklighet 2026 – 6 342 svarande små och medelstora företag, fältarbete november 2025 till mars 2026 – är kompetensförsörjning ett av de två största tillväxthindren företagen själva anger. Att lösa ett kapacitetsproblem genom att lägga till en rekrytering är alltså att lösa det med precis det de själva rankar som svårast.

Två villkor hör till den siffran, av samma skäl som gäller resten av artikeln. Företag med mindre än 400 000 kronor i årlig omsättning ingår inte i undersökningen, och Tillväxtverket anger själva att resultaten är representativa för cirka 360 000 aktiva företag – inte för de 1 353 026 i företagsdatabasen. Det är ett bredare underlag än de fyra procent SCB:s AI-statistik mäter, men det är inte hela registret – och skillnaden är värd att hålla i huvudet när två svenska siffror ställs bredvid varandra.

Vi säger alltså att ni ska anställa en person vi gärna hade fakturerat er för, och samtidigt att ni inte ska anställa den produktionskapacitet vi säljer. Det är så vi menar att räkningen faller ut.

När ni inte ska köpa någonting alls

Hittills har artikeln gett en tröskel för när man inte ska anställa. Här är den andra: när man klarar sig utan leverantör över huvud taget. Det är den tröskeln som avgör om resten av räkningen är värd att lita på.

Detta är erfarenhet från uppdrag, märkt som erfarenhet och inte som mätning. Behöver ni mindre än ungefär en halvdag i veckan av arbete som inte kräver senior bedömning – publicering, uppdatering av innehåll som redan finns, enkel uppföljning i analysverktyget, ett utskick i månaden – köp ingenting. Sätt en mall, skriv ner rutinen på en sida och låt någon som redan finns i huset göra det. Vid den volymen äter en leverantörs minimidebitering och inläsningstid upp nyttan: ni betalar för att någon ska sätta sig in i en uppgift som tar kortare tid att utföra än att beskriva.

Det som motiverar ett köp är antingen kompetens ingen hos er har eller volym ingen hos er hinner med. Att uppgiften är trist är inget av de två. Och när volymen väl stiger är det sällan hela arbetet som ska ut på en gång – det är den del av det som kräver hantverk ni inte har.

Och de 96 procenten då? Längre upp räknade vi fram att bara fyra procent av företagsregistret har tio anställda eller fler, och adresserade sedan bara spannet tio till femtio. Här är rådet till de övriga, också det erfarenhet och inte mätning: under tio anställda är vanligen varken en anställning eller ett löpande byråavtal rätt. Köp avgränsade uppdrag med utskriven början och utskrivet slut – en webbplats, en kampanj, en mätinstallation som fungerar – behåll ägarskapet hos verkställande direktören, och låt volymen avgöra när det första löpande avtalet blir motiverat. Det är samma brytpunktsräkning som ovan, bara med mindre tal i täljaren.

Vad som går fel i båda valen

Det här är erfarenhet från uppdrag, märkt som det, och det gäller båda valen.

Anställningens felläge: specialisten blir generalist. Personen anställs för att göra en sak bra och upptäcker att det inte finns någon att delegera resten till. Sex månader senare sköter hen också webbplatsen, mässmontern, produktbilderna och leverantörskontakterna. Ingen internt kan bedöma om kärnarbetet är bra, eftersom personen anställdes just för att ingen kunde det. Resultatet är att arbetet kan driva i två år utan att någon märker det – och när det märks har ni förlorat både tiden och personen.

Byråvalets felläge: ingen hos er äger beslutet. Byrån frågar vad ni vill uppnå, får två olika svar från två personer, och sätter i praktiken strategin själv som bieffekt av att någon måste. Det ser ut som leverans – det produceras saker varje månad – men riktningen är leverantörens, och den byts när leverantören byts. Det är samma tomrum som gör att en digital strategi blir en hyllvärmare: ingen ägare, inget beslut, bara aktivitet.

Lägg märke till att de två felen har samma orsak. Det saknas en person hos er som äger riktningen. Anställningen löser det inte om ni anställer en producent, och byrån löser det aldrig – den kan inte, oavsett hur bra den är.

Frågan som gör valet utvärderingsbart är densamma oavsett vad ni väljer, och den ska ställas innan beslutet fattas: vad ska vara sant om tolv månader för att det här ska ha varit rätt? Skriv ner svaret i en affärsterm – antal kvalificerade förfrågningar, kortare säljcykel, en lansering i tid – inte i visningar eller inlägg. Kommer förfrågningarna in utan spårbar källa, handlar uppföljningen om att räkna konton i stället för att laga attributionen. Utan det svaret blir utvärderingen om ett år en smaksak, och smaksaker vinns av den som är mest sympatisk, inte av den som gjorde bäst arbete.

Har ni landat i att anställa ägarrollen är nästa steg att skriva ner vad personen ska äga – data, konton, brief och beslut – innan annonsen går ut, så att ni rekryterar mot rollen och inte mot en kanal. Har ni landat i att köpa produktionen är nästa fråga hur ni väljer leverantör, och den handlar om något helt annat än den här: vad ni faktiskt kan kontrollera innan ni skriver på. Har ni landat i att arbetet ska automatiseras snarare än bemannas är AI-automation för mindre svenska företag den vägen vidare.

Så lyckas ni med det i Sverige

Gör

  • Räkna hela servettkalkylen, inte halva. Månadslönen gånger tolv, gånger 1,3142 för arbetsgivaravgiften, plus ITP-premien och särskild löneskatt på den om ni har kollektivavtal. Dela sedan årskostnaden med 1 832 tillgängliga timmar – det ger er interna kostnad per närvarotimme – och med ett offererat timpris, vilket ger antalet köpta timmar anställningen ska ersätta. Dela det talet med 46 arbetsveckor, så har ni brytpunkten i timmar per vecka. Det är den jämförelsen som avgör, inte timpriset mot månadslönen.
  • Mät er egen rytm tolv månader bakåt innan ni mäter kostnaden. Kom arbetet jämnt varje vecka, eller i skov kring lanseringar, mässor och säsonger? En fast kostnad går bara att försvara mot ett jämnt flöde av arbete av precis det slaget.
  • Säkra ägarskapet först: den som äger data, konton, brief och beslutet om vad som ska göras, och som kan bedöma om en leverans är bra. Bär rollen inte en heltid går den att köpa på deltid, delad med ett annat bolag eller som interim – men skriv då in i avtalet att det är samma person som återkommer och att konton och data står i ert namn. Det är kontinuiteten som är svår att köpa, inte timmen.
  • Ligger lönen ni tänker er över 52 125 kronor i månaden och ni är bundna av kollektivavtal: räkna om kalkylen med ungefär 1,69 kronor per lönekrona på delen däröver, upp till 208 500 kronor i månaden. Steget är lätt att missa i en budget och stort nog att vända beslutet.
  • Skriv ner vad som ska vara sant om tolv månader för att valet ska ha varit rätt – innan ni fattar det. Samma fråga gäller oavsett vilket ni väljer, och den är det enda som gör beslutet utvärderingsbart i efterhand i stället för en smaksak.

Gör inte

  • Jämför inte byråns timpris med den anställdes månadslön. Månadslönen gånger tolv är bara ungefär tre fjärdedelar av vad personen kostar er i lön, arbetsgivaravgift och tjänstepension – och andelen sjunker ytterligare när utrustning, licenser, lokal och rekrytering räknas in, poster vi medvetet håller utanför talen i den här artikeln. Timpriset innehåller dessutom semester, sjukfrånvaro, verktyg, vidareutbildning och tiden mellan uppdrag. Det är att jämföra ett bruttopris med ett nettopris.
  • Anställ inte en producerande specialist för att lösa ett behov som kommer i skov. Arbetet fyller inte året, personen blir generalist och administratör, och ni har bytt en rörlig kostnad mot en fast utan att ha fått mer gjort.
  • Lägg inte beslutet om vad som ska göras hos leverantören för att det är enklast just nu. Saknas en ägare hos er sätter byrån strategin som bieffekt av att någon måste – det är sällan illvilja, det är ett tomrum som fylls.
  • Köp ingenting alls så länge behovet är mindre än ungefär en halvdag i veckan av arbete som inte kräver senior bedömning – publicering, uppdatering av innehåll som redan finns, enkel uppföljning i analysverktyget, ett utskick i månaden. Vår erfarenhet från uppdrag är att minimidebitering och inläsningstid äter upp nyttan vid den volymen: ni betalar för att någon ska sätta sig in i en uppgift som tar kortare tid att utföra än att beskriva. Sätt en mall och en rutin och gör det internt.
  • Läs inte internationella siffror om in-housing som råd till er. ANA:s mätning beskriver föreningens egna medlemmar på annonsörssidan – organisationer som redan har marknadsavdelning, budget och process, och ofta en egen in-house-byrå. Frågan de svarar på är hur mycket arbete som ska flyttas in i en avdelning som redan finns. Er fråga är om ni ska skaffa en första anställd över huvud taget, och det är inte samma fråga.

Vägarna som finns, och när var och en passar

  • Anställ

    Passar när arbetet kommer jämnt året runt och är av precis det slag tjänsten ska fyllas med. Den fasta kostnaden måste kunna fyllas tolv månader om året.

  • Köp av byrå

    Passar när behovet kommer i skov eller spänner över flera kompetenser som ingen enskild person täcker. Kostnaden löper bara när arbetet görs.

  • Köp ingenting än

    Passar när behovet är mindre än ungefär en halvdag i veckan. Då kostar inköpet mer i samordning än det frigör.

Invändningen mot vårt eget råd

Den starkaste invändningen mot vår regel – anställ den som äger beslutet, köp den som gör jobbet – är att den förutsätter att beslutsägandet går att skilja från utförandet. I ett bolag med femton anställda är det ofta samma person som måste göra båda, och en anställd som aldrig producerar tappar snabbt känslan för vad som fungerar. Regeln kan därför ge ett ägarskap på papperet som ingen har mandat eller tid att utöva. Vi står fast vid den eftersom alternativet – att lägga beslutet hos leverantören – är svårare att ta tillbaka, men den som har en person som gör båda bra ska inte dela upp rollen bara för att vår regel säger det.

Vanliga frågor

Vi behöver egentligen bara någon som gör inläggen och sköter annonserna. Kan vi inte anställa en junior i stället?

Räkna först, för kalkylen ser annorlunda ut men försvinner inte. Tionde percentilen i yrkesgruppen ligger på 35 200 kronor i månaden enligt SCB:s lönestrukturstatistik för 2025, vilket med arbetsgivaravgiften blir ungefär 555 000 kronor om året och knappt 580 000 med kollektivavtalad tjänstepension inräknad, så att talet går att jämföra med de 874 700 ovan – fortfarande en fast kostnad som ska fyllas. Men det är inte kostnaden som är huvudinvändningen. Vår erfarenhet från uppdrag, märkt som erfarenhet: i ett litet företag finns det ingen internt som kan bedöma om en juniors arbete är bra. Personen får inga korrigeringar, ingen upplärning och ingen att delegera till, och arbetet driver i ett par år utan att någon märker det. En junior fungerar när det finns någon senior att lära av – antingen hos er eller hos leverantören. Saknas båda är det inte en billig lösning, det är en långsam.

Vi har inget kollektivavtal. Gäller steget vid 52 125 kronor ändå?

Nej. ITP följer av kollektivavtalet, och saknar ni det har ni ingen skyldighet att betala den premien. Men två saker gör att kalkylen ändå inte blir så mycket enklare. Ni konkurrerar om samma person mot arbetsgivare som erbjuder tjänstepension, så i praktiken lägger de flesta ändå en pensionsavsättning på bordet – och då ska den in i er kalkyl, bara utan det inbyggda steget. Och ITP 1 gäller tjänstemän födda 1979 eller senare; för äldre tjänstemän gäller generellt ITP 2, som fungerar annorlunda och där samma steg inte ska antas gälla. Beror ert fall på förhållanden vi inte känner till – vilket avtalsområde ni tillhör, hur en enskild anställning ser ut – fråga er arbetsgivarorganisation eller er redovisningskonsult. Vi är byrå, inte pensionsrådgivare.

Blir det inte billigare att anställa nu när AI gör produktionen snabbare?

Argumentet ska tas på allvar, men det skär åt båda hållen – och det är den delen som brukar hoppas över. AI sänker priset på produktion hos leverantören också. Blir byråtimmen mer produktiv behöver ni köpa färre timmar, och då sjunker den årskostnad anställningen ska ersätta. Anställningens brytpunkt flyttar sig alltså uppåt i volym, inte nedåt. Den fasta kostnaden ändras däremot inte av att produktionen blivit snabbare: 836 000 kronor löper vidare i januari och i juli oavsett. Sedan är det inte produktionströskeln som avgör hos ett mindre företag. AI flyttar tröskeln för att göra saker; den flyttar inte tröskeln för att veta vad som ska göras, för vem och varför just det. Till sist är läget inte så moget som argumentet förutsätter. SCB mäter att 35 procent av företagen använde någon AI-teknik under 2025, upp från 25 procent året före – men den mätningen görs bara på företag med minst tio anställda, en delmängd av de fyra procent av företagsregistret som är så stora. Hur utbredd användningen är i de övriga 96 procenten vet vi helt enkelt inte, och den som säger sig veta det har inte hämtat det ur SCB.

Vad ska den vi anställer faktiskt kunna, om den inte ska producera?

Fyra saker, och ingen av dem är ett hantverk. Personen ska äga data och konton – annonskonton, analysinstallation, domän – och veta vad som står i dem. Den ska kunna skriva en brief: vad som ska uppnås, för vem, med vilken budget och vad som redan är prövat. Den ska kunna bedöma en leverans mot den briefen, alltså säga nej till något som är snyggt men fel. Och den ska äga beslutet om vad som ska göras härnäst, så att leverantören inte fattar det åt er som bieffekt. I praktiken är det ofta en marknadsansvarig eller en affärsutvecklare med tillräckligt mandat – inte en specialist i en kanal. Det är en bedömning från uppdrag, inte en mätning.

Källor och faktagranskning

Senast faktagranskad 20 september 2026. Siffror i artikeln är hämtade från källorna nedan; bedömningar och den svenska tolkningen är redaktionens egna. Artikeln är rådgivning från en digitalbyrå och allmän information – inte juridisk rådgivning. Regler har nästan alltid villkor, och vi känner inte till era.Så menar vi med det.Så arbetar vi.

Så togs den här artikeln fram

Skriven av Volym-redaktionen med AI-stöd i research och textproduktion, granskad och beslutad av Andreas Bladini före publicering. Lönerna är hämtade ur SCB:s lönestrukturstatistik och arbetsgivaravgiften ur Skatteverkets egen vägledning. Företagsstorlekarna kommer ur ett eget uttag ur SCB:s företagsdatabas med datum utskrivet. Hela servettkalkylen är räknad här och redovisas rad för rad så att läsaren kan byta ut talen. Inget kundfall förekommer.

Andreas Bladini, AI Hackers, en del av Volym Digitalbyrå AB. Arbetar med digitala uppdrag åt mindre svenska bolag och står bakom bedömningarna i artiklarna. Byrån har tjugo år i branschen, och de senaste åren har gått åt till att sätta sig in i hur AI-inslag och agentflöden förändrar det digitala landskapet.

Läs vidare