Det digitala landskapet, omvärderat för svenska företag
I korthet
Börja i talet, inte i regeln. Googles egen dokumentation kräver minst 100 aktiva besökare eller användare de senaste 30 dagarna för att en målgrupp alls ska få visa annonser. Villkoret gäller per målgrupp och räknas rullande – tappar ni besökare under gränsen slutar kampanjen leverera, utan att någon myndighet behöver göra något.
Det talet möter en liten marknad. SCB räknar 33 296 svenska företag med tio anställda eller fler (Företagens ekonomi 2024), så ett segment avgränsat på bransch, storlek och län rymmer ofta några hundra bolag – och då byggs retargetingmålgruppen av hundratals besök, inte miljoner. Säljer ni till konsument ser talen annorlunda ut.
Samtyckessignalen till annonsplattformen är ett avtalsvillkor ni redan har accepterat, inte en framtida fråga. Googles policy lägger ansvaret på er som annonsör, och följs den inte kan Google begränsa, stänga av eller säga upp. Den motparten agerar snabbare än någon myndighet.
Vår erfarenhet från uppdrag: samtyckesverktyget installeras av webbleverantören, annonskontot sköts av någon annan, taggningen av en tredje part – och ingen äger gränssnittet mellan samtycket och signalen. Det är där felet oftast sitter, inte i bannerns formuleringar.
Kravet på samtycke är EU-rätt och ingen svensk särart. Det som är svenskt är påföljdens form: kakregeln saknas i katalogen över sanktionsavgifter i lagen om elektronisk kommunikation och är i stället straffbelagd med böter, prövat i domstol. Budgetera för tappad målgrupp och för plattformens villkor, inte för en kakavgift.
Vad är retargeting?
Retargeting – på svenska ungefär återmarknadsföring – är annonsering som riktas mot personer som redan har besökt er webbplats eller använt er app. Tekniskt bygger den på att besökaren markeras med en kaka, alltså en liten datafil som lagras i webbläsaren, så att annonsplattformen känner igen samma person senare. Målgruppen är alltså inte inköpt utifrån, utan byggd av er egen trafik. Två saker följer av det: den har redan kostat pengar att få dit, och den har en storlek ni kan läsa av i annonskontot i dag.
Omvärderingen
Internationellt heter det
Den etablerade europeiska hållningen behandlar kakor som en tillsynsfråga om bannerdesign, och tydligast är den franska dataskyddsmyndigheten CNIL: myndigheten utreder, beslutar och tar ut avgiften själv, utan domstol, och gör det i volym – 23 nya sanktioner sedan januari 2026 i ett förenklat förfarande med kakor som ett av tre huvudområden. Beloppen är små; taket i det förfarandet är 20 000 euro för företag som omsätter under 50 miljoner euro, enligt myndighetens egen beskrivning. Styrkan är takten, inte summan. Därför handlar den internationella rådgivningen nästan alltid om rutan på skärmen: fullständig information om ändamål och ansvarig, inga samtyckeskrävande kakor innan användaren agerat, och lika lätt att tacka nej som att tacka ja. Kraven är konkreta och rimliga, och där bannern är det som mäts är det också rätt sak att lägga arbetet på.
Vår bedömning för Sverige
Vänd på ordningen: räkna målgruppen först, läs regeln sedan. Googles egen dokumentation sätter ett golv på 100 aktiva besökare eller användare de senaste 30 dagarna för att en målgrupp ska få visa annonser, och det golvet möter en liten marknad. SCB räknar 33 296 svenska företag med tio anställda eller fler, så ett segment avgränsat på bransch, storleksklass och län rymmer ofta några hundra bolag – och en retargetingmålgrupp byggd på besök från den marknaden räknas i hundratal, inte miljoner. Säljer ni till konsument ser talen annorlunda ut, men i svensk företagsförsäljning är det här normalläget. Konsekvensen är att bortfallet från dem som tackar nej inte tar bort en procentsats ur en stor pool, utan kan ta bort hela kampanjens leveransgrund. Vi säger rakt ut att mekanismen inte är svensk: det är småmarknadsaritmetik som Danmark, Norge och Finland delar. Det svenska är talen, och de vänder beslutet – samma segmentering på en större marknad landar tryggt över golvet och gör saken till en bannerfråga i stället för en volymfråga. Vår erfarenhet från tjugo år i uppdrag är att felet sällan sitter i bannerns formuleringar, utan i att samtyckesverktyget installerats av en leverantör medan annonskontot och taggningen sköts av andra, utan att någon kontrollerat att signalen kommer fram. Regelverket är inte poängen, men det har en svensk form värd att känna till: kravet på samtycke är EU-rätt, medan påföljden här är böter i domstol, vid uppsåt eller oaktsamhet och med ringa fall undantagna, i stället för en avgift som en myndighet beslutar själv. Budgetera därför för tappad målgrupp och för plattformens avtalsvillkor, inte för en kakavgift.
Hundra aktiva användare på trettio dagar. Det är golvet Google anger i sin egen dokumentation för att en målgrupp över huvud taget ska få visa annonser – och för de flesta svenska företag är det talet, inte lagtexten, som avgör om retargeting fungerar.
Den internationella rådgivningen om kakor och retargeting handlar nästan uteslutande om rutan på skärmen: få samtyckesbannern rätt innan myndigheten granskar er. Rådet är vettigt där det är skrivet. Här är det bara inte det som biter först.
Räkna målgruppen innan ni bygger om något
Retargeting – annonsering riktad mot personer som redan besökt er webbplats – bygger på att besökaren markerats med en kaka, alltså en liten datafil i webbläsaren. Målgruppen är därför inte inköpt utifrån. Den består av trafik ni redan har betalat för att få dit, och den har en storlek ni kan läsa av i annonskontot i dag.
Googles dokumentation sätter ett golv: en målgrupp behöver minst 100 aktiva besökare eller användare de senaste 30 dagarna för att era annonser ska visas mot den. Villkoret gäller per målgrupp, räknas rullande över 30 dagar, och gäller visningen – inte om ni får bygga målgruppen. För en uppladdad kundlista gäller samma 100 matchade användare om listan laddats upp eller uppdaterats efter 1 februari 2024; äldre listor kräver 1 000 matchade användare.
Sätt det talet mot den svenska marknaden. SCB:s Företagens ekonomi för 2024 räknar 33 296 företag i landet med tio anställda eller fler. Avgränsar ni på bransch, storleksklass och län rymmer segmentet ofta några hundra bolag. Av dem besöker en del er webbplats under en månad, och en del av dessa accepterar markeringen. Kedjan slutar i hundratal, inte i miljoner. (Säljer ni till konsument ser talen annorlunda ut – resonemanget här gäller företagsförsäljning.)
Det är därför bortfallet får en annan verkan här. Ett bortfall på en tredjedel i en pool på hundratusen besökare är en kostnad. Samma bortfall i en pool på trehundra är skillnaden mellan en kampanj som levererar och en som står still.
Vi säger rakt ut att mekanismen inte är svensk. Det här är småmarknadsaritmetik som Danmark, Norge och Finland delar, inte en kulturell särart. Det svenska är talen – och de vänder beslutet, eftersom samma segmentering på en större marknad landar tryggt över golvet och gör saken till en bannerfråga i stället för en volymfråga. Samma räkning gäller innan ni väljer kanal över huvud taget: vi har gjort den för hur stor en svensk B2B-målgrupp faktiskt blir på LinkedIn.
Lägg till vad trafiken kostade. I vår egen sökordsmätning för svenska förhållanden (DataForSEO, Google Ads-data, mätt 2026-09-17) söks google ads 27 100 gånger i månaden till 6,78 kronor per klick, medan linkedin annonsering söks 210 gånger till 34,55 kronor per klick – den högsta klickkostnaden i hela undersökningen. Talen är klickpriset för just de två sökorden, inte priset på en retargetingmålgrupp; de två storheterna ska inte blandas ihop. Det de visar är spannet i vad ett köpt besök kostar här. Det är den notan ni redan har betalat när besöket sedan inte får användas igen.
De två talen går att foga ihop, och det är den räkningen beslutet hänger på. Golvet är 100 aktiva användare på 30 dagar. Andelen av era besökare som faktiskt hamnar i målgruppen är er egen samtyckesgrad, och den siffran står i ert samtyckesverktyg – ni har den, vi har den inte, och det är just därför rådet här är att läsa av den själva i stället för att låna ett branschsnitt som ingen kan belägga. Dela 100 med den andelen, så har ni hur många besök per 30 dagar målgruppen kräver. Multiplicera med vad ett besök faktiskt kostar er.
Golvet i den räkningen går att sätta redan nu. Även om varenda besökare sa ja krävs 100 besök, vilket med spannet ovan motsvarar 678 till 3 455 kronor per 30 dagar om trafiken är köpt. Säger hälften nej fördubblas talet. Räcker er organiska trafik över gränsen kostar golvet ingenting i mediepengar – då är frågan i stället om uppsättningen av kedjan är värd sitt eget arbete. Det här är aritmetik på artikelns egna mätta klickpriser, inte en mätning av vad retargeting kostar, och sökordens klickpriser är inte priset på er trafik. Men det är skillnaden mellan att budgetera och att kunna budgetera.
Samtycket är redan inskrivet i ert avtal med plattformen
Googles EU user consent policy lägger ansvaret på er som annonsör: den som använder en Google-produkt som omfattas av policyn ska se till att vissa upplysningar lämnas till, och samtycken hämtas från, slutanvändare i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), Storbritannien och Schweiz. Påföljden står i samma stycke – uppfylls inte policyn kan Google begränsa eller stänga av er användning av produkten, eller säga upp avtalet.
Produktdokumentationen är konkret om vad det betyder i kontot. För att behålla mätning, annonspersonalisering och remarketing – Googles ord för retargeting – mot användare i EES måste ni samla in samtycke och dela samtyckessignalerna med Google. Så är villkoret formulerat: som förutsättning för fortsatt användning, inte som ett tekniskt bortfall som inträffar av sig självt. De två påföljder Google faktiskt dokumenterar är att användningen kan begränsas, stängas av eller sägas upp, och att data kan gå förlorad när samtyckesvalen inte går att verifiera. Hårdare än så återger vi inte villkoret.
Skillnaden mot myndighetsspåret är vem som behöver agera, och hur fort. Ett straffrättsligt spår kräver åtal, åklagare och domstol. Ett tillsynsärende kräver att någon på myndigheten öppnar det och prioriterar frågan. Plattformsvillkoret gäller redan i dag, i ett avtal ni själva har accepterat, och där är det Google som avgör om det följs.
Ett förbehåll vi inte kan runda: vi har verifierat Googles policy och dokumentation ordagrant, och ingenting annat. Vad Metas, LinkedIns och TikToks motsvarande villkor kräver har vi inte kontrollerat, och vi generaliserar inte.
Vad ni faktiskt kan mäta när besökaren tackar nej
Google beskriver två sätt att koppla samtyckesverktyget till taggarna, och valet mellan dem avgör vad ni ser i rapporterna.
I det ena laddas taggen inte alls förrän besökaren har agerat i rutan. Tackar besökaren nej skickas ingenting till Google – inte ens samtyckesstatusen.
I det andra laddas taggen direkt, med nekat som utgångsläge, och skickar kakfria signaler så länge samtycke saknas: samtyckesstatus, händelser och grov, funktionell information, utan fullständig mätdata. Google anger själva att det andra sättet ger bättre modellering, eftersom modellen då blir specifik för annonsören i stället för generell – men skriver samtidigt att taggarna måste nå en viss datanivå för att modellering alls ska ske, och anger inte den nivån.
Det är precis den luckan ett litet svenskt konto hamnar i. Vi har inte verifierat hur väl modelleringen faller ut på svenska konton med små volymer, vi har inte hittat någon mätning som redovisar det, och vi gissar inte. Vad vi vet är att valet mellan de två uppsättningarna är ett verkligt beslut med verkliga konsekvenser för rapporten, och att frågan om vilket läge som är rätt för just er verksamhet ska stämmas av med den som ansvarar för ert dataskydd – den bedömningen hänger på förhållanden vi inte känner till.
Vår erfarenhet från uppdrag är att det här sällan visar sig vara ett juridiskt problem när det väl felsöks. Samtyckesverktyget är installerat av webbleverantören, annonskontot sköts av byrån, taggningen av en tredje part, och ingen av dem äger skarven mellan samtycket och signalen. Symptomet är inte ett brev från en myndighet. Symptomet är att målgruppen slutar växa och att konverteringarna i rapporten inte stämmer med orderingången. Det är ett mönster vi ser, inte en uppmätt effekt.
Notan för det går att räkna själv, och den är värd att räkna innan ni bestämmer er. Men räkna den rätt: det är inte hela mediebudgeten som går förlorad – sök- och varumärkeskampanjer levererar som vanligt – utan den del vars avkastning hänger på målgruppen. Två poster att lägga ihop, båda på era egna tal: vad ni lägger på retargeting under de månader signalen inte kommer fram, plus de besök ni betalat för under samma period och som inte gick att nå igen, alltså antalet besök gånger vad ett besök kostar er. Det är er räkning, inte en mätning från oss. Den kan mycket väl landa under vad en genomlysning kostar, och då är svaret att låta bli.
En upplysning innan rådet: vi säljer själva den här sortens uppdrag – spårning, samtyckesuppsättning och annonsering – så väg det vi skriver om kontrollen mot det.
Kontrollen av kedjan är ett annat arbete än en översyn av bannertexten, och den går att beskriva led för led så att ni kan läsa en offert på den. Fyra led. Ett: inventera vem som äger samtyckesverktyget, taggbehållaren och annonskontot, och se till att alla tre står i ert eget namn – det avgör vad ni får med er vid ett leverantörsbyte. Två: verifiera att samtyckessignalen når plattformen. Google pekar själva ut Tag Assistant som verktyget, och beviset läses i fliken Consent: parametrarna heter ad_storage, ad_personalization, ad_user_data och analytics_storage, och en tom flik betyder att signalen aldrig sattes. Tre: besluta och skriva ner vilket samtyckesläge ni kör och varför. Fyra: testa om efter nästa sajtsläpp. De tre första är engångsarbete, det fjärde återkommer.
Be att få leveransen som bevis och inte som besked: en logg eller skärmbild ur Tag Assistant där signalen syns komma fram, med värdet både före och efter klicket i rutan. I annonskontot finns motsvarande status under diagnostiken för en konverteringsåtgärd, men Google anger själva att den kan dröja 48 timmar och i vissa fall upp till två veckor – kontot är alltså fel ställe att vänta på svar.
Tre lägen där ni inte ska köpa det här arbetet. Att läsa av målgruppens storlek är tre klick i annonskontot: verktygsikonen, det delade biblioteket, målgruppshanteraren – och storlekskolumnerna visar hur många ni når per nätverk, sök, YouTube, display och Gmail. Det är en avläsning och inte ett uppdrag. Ingen ska fakturera er för den. Har ni en sajt, ett samtyckesverktyg, en taggbehållare och en person med behörighet till alla tre kan ni göra led två själva; Tag Assistant är Googles eget verktyg och kontrollen är en checklista, inte ett projekt. Och ligger målgruppen stadigt under 100 ska ni inte köpa någon genomlysning alls – kedjan har då inget att bära.
Det som däremot inte är en checklista är samordningen. Ligger samtyckesverktyget hos webbleverantören, taggningen hos en annan part och annonskontot hos en tredje – uppställningen som beskrevs ovan – är arbetet att få tre parter att svara på samma fråga och att någon tar ansvar för skarven. Det är där timmarna ligger, inte i klicken.
Ett timpris behöver ni inte ta på tro, och talet är inte vårt. I prisbilagan till statens ramavtal för arkitektur och utveckling ligger åtta av nio leverantörers timpris för rollen systemutvecklare mellan 914 och 1 296 kronor, den nionde på 1 890 – vi läste tabellen direkt ur bilagan. Tre förbehåll hör till talet: det är takpris i en offentlig upphandling och inte betalt marknadspris (bilagan skriver själv att lägre timpriser kan offereras), rollen är angränsande och inte spårningsarbete, och ramavtalet löper till den 30 november 2026. Det duger som storleksordning att hålla en offererad timkostnad emot, inte som prislapp på ert uppdrag. Be därför om timmar per led och ett tak för hela posten – då blir två offerter jämförbara, och det är det som gör ett pris bedömbart. Den sortens krav hör hemma redan när ni väljer leverantör, och det är samma bedömning som i hur ni bedömer en digitalbyrå som mindre företag: vem som faktiskt gör arbetet, och vad ni själva äger.
Räkna också med att kedjan ska hålla över tid, för den går sönder tyst och vid förutsägbara tillfällen: ett sajtsläpp, en uppdatering av samtyckesverktyget, ett ändrat krav från plattformen, ett leverantörsbyte. Knyt därför omtestet till händelsen och inte till ett intervall – vi har ingen belagd frekvens att ge er, och de fyra händelserna ovan är vad vi ser utlösa felet i uppdrag, inte en uppmätt lista. Och räkna med att målgruppen börjar om: eftersom fönstret är rullande 30 dagar är den uppbyggd igen tidigast 30 dagar efter att signalen lagats, hur snabbt felet än rättades.
Samtyckesverktyget är värt att se som en egen post och inte som något webbleverantören råkar ha installerat. Det är ett eget avtal med en egen kostnad. Cookiebot prissätter till exempel per antal undersidor och domän enligt sin egen prislista: gratis upp till 50 undersidor på en domän, 15 euro i månaden per domän upp till 350 undersidor och 30 euro upp till 3 500. Det är en leverantörs egen prislista och inget marknadspris – vi har inte jämfört verktygen mot varandra. Vad den däremot visar är vad kostnaden drivs av: sajtens storlek, inte er annonsbudget. Frågan att ställa internt är vem som betalar den och vem som har administratörsbehörigheten, för det är den personen som kan ändra vad besökaren faktiskt tillfrågas om.
Regeln bakom, kort – och vad den gör med er planering
Grundkravet är EU-rätt och ingen svensk särart: uppgifter får lagras i eller hämtas från en användares utrustning bara om användaren fått information om ändamålet och samtyckt till det. Undantagen är två och smala – överföring av ett elektroniskt meddelande, eller en tjänst som användaren uttryckligen har begärt. Det följer av ePrivacy-direktivet, alltså EU:s direktiv om integritet och elektronisk kommunikation, och är genomfört i lagen om elektronisk kommunikation. Stryker man ordet svensk ur den meningen står den kvar orörd.
Praktiskt betyder det att marknadsföringskakan som bygger er målgrupp aldrig ryms i undantaget. Inte heller statistikkakan: Post- och telestyrelsen, telemyndigheten som har tillsynen över själva kaklagringen, skriver i sin vägledning att det inte handlar om vilka kakor ni själva tycker är nödvändiga, och nämner statistikinsamling som exempel på något som inte är det. Samma vägledning underkänner kakväggen som spärrar webbplatsen för den som tackar nej. Kakväggen är inte det enda sättet en webbplats stänger ute besökare – vem tillgänglighetskraven på en webbplats gäller i Sverige är en egen fråga som vi tagit separat.
Det som däremot är svenskt är påföljdens form, och det ändrar vad ni ska budgetera för. Kakregeln finns inte med bland de överträdelser som kan ge en sanktionsavgift, alltså en avgift en myndighet beslutar om själv utan domstol. I stället är överträdelsen straffbelagd med böter för den som handlat med uppsåt eller av oaktsamhet, vilket innebär åtal, åklagare och prövning i domstol, med ringa fall undantagna. Hänvisningarna finns i källistan; konsekvensen är poängen här. Det finns ingen avgiftspost att räkna hem i en riskkalkyl, och tröskeln för att ett ärende alls ska inledas är en annan än i Frankrike.
Tre saker att vara exakt med, eftersom det är här ett referat brukar spåra ur. Vi har inte hittat något svenskt fall där någon åtalats eller dömts för detta, men kan inte belägga att det aldrig skett. Vi påstår inte att Sverige är ensamt om konstruktionen – sanktionsform och myndighetsfördelning är nationella val vid genomförandet, och vi har inte gått igenom övriga medlemsstaters lösningar. Och vi påstår inte att risken är låg: den har en annan form än den internationella rådgivningen förutsätter, vilket är något annat än att den är mindre.
Tillsynen är dessutom delad, och det avgör vem som hör av sig om vad. Post- och telestyrelsen har tillsynen över själva lagringen av kakan och kan förelägga någon att rätta sig, med vite som påtryckning – alltså ett belopp som betalas först om föreläggandet inte följs, inte en avgift som utgår direkt. Ett förbehåll: bestämmelserna riktar sig formellt mot den som bedriver verksamhet enligt lagen, och hur långt de når en vanlig webbplatsinnehavare som varken är operatör eller anmälningspliktig har vi inte verifierat. På myndighetens egen kaksida redovisas kaktillsyn under 2022 och 2023; i den samlade tillsynsredovisningen för 2025, som också beskriver planerna för 2026, förekommer ordet kakor inte en enda gång – det är vår egen textsökning, gjord 2026-09-19. Frånvaro i en rapport är inte bevis för frånvaro av verksamhet.
Integritetsskyddsmyndigheten, dataskyddsmyndigheten, är i stället behörig för det som händer med uppgifterna sedan: analysen, profileringen, målgruppsbyggandet. Det är där retargetingen faktiskt sitter, och det är den myndigheten som har de kännbara avgifterna i sin verktygslåda. När tre kakbannerärenden avgjordes i april 2025 landade alla tre i reprimander, alltså formella påpekanden utan avgift. Två gällde bannern: otillräcklig information om rätten att återkalla samtycket, och vilseledande design. Det tredje gällde målgruppsdatan – Aller Media hade åberopat ett berättigat intresse, alltså att bolagets eget syfte väger tyngre än besökarens integritet, utan att motivera syftet eller visa avvägningen mellan de två.
Det sista felet är det som träffar en retargetingkampanj rakt i motorn. Bannern kan vara aldrig så prydlig; håller inte grunden för att bygga och använda målgruppen är det målgruppen som faller.
Det vi inte kan mäta – och som ändå påverkar beslutet
Hur mycket en svensk retargetingmålgrupp krymper av att besökare tackar nej kan vi inte säga. Vi har inte hittat någon svensk mätning med redovisad metod, och de siffror om samtyckesgrad som cirkulerar i branschen saknar spårbar metod. En siffra utan metod är inget underlag, oavsett hur ofta den citeras. Det är också skälet till att rådet här är att mäta er egen målgrupp i kontot i stället för att räkna på ett branschgenomsnitt.
Vi har inte heller hittat någon svensk domstolspraxis om retargeting eller kaksamtycke, varken i Patent- och marknadsdomstolen eller i förvaltningsdomstol. Området finns alltså inte belagt i rättspraxis, bara i myndighetsbeslut och vägledning. Det gör inte reglerna oskarpa, men den som väntar på ett klargörande avgörande att luta sig mot väntar på något som ännu inte finns.
Och modellen där besökaren antingen accepterar kakor eller betalar för en annonsfri version är fortfarande oavgjord för alla utom de största plattformarna. Europeiska dataskyddsstyrelsen arbetar med riktlinjer för sådana modeller, och Integritetsskyddsmyndigheten skriver själv i maj 2026 att den tills vidare bara kan informera om det som finns så här långt. Att bygga en intäktsmodell på ramar som ännu inte är satta är ett risktagande – inte ett förbud, men inte heller ett klartecken.
Praktiskt är slutsatsen enkel, och det är en volymfråga före en regelfråga. Öppna annonskontot och läs av målgruppens storlek. Ligger den under hundra är första steget också det sista – då är inget av det övriga värt att beställa. Kontrollera annars att samtyckessignalen faktiskt når plattformen, och namnge vem som äger varje led i kedjan. Skriv ner grunden för att bygga målgruppen och avvägningen bakom den. Bannern ska vara rätt ändå – men den är inte det som avgör om er retargeting bär här.
Så lyckas ni med det i Sverige
Gör
Läs av målgruppens faktiska storlek i annonskontot innan ni sätter budgeten, och gör om det varje månad. Googles dokumentation anger 100 aktiva besökare eller användare de senaste 30 dagarna som golv för att en målgrupp ska få visa annonser – ligger ni nära det är retargeting en volymfråga, inte en bannerfråga.
Kräv bevis i stället för försäkringar av den som sköter ert annonskonto: be om en bild ur Google Tag Assistant där fliken Consent visar samtyckessignalen både före och efter att någon klickat i rutan. Reda samtidigt ut vem som äger samtyckesverktyget, vem som äger taggbehållaren och vem som äger annonskontot – och se till att alla tre står i ert eget namn, för det avgör vad som händer vid ett leverantörsbyte. I de flesta uppdrag vi ser är det tre olika parter.
Bestäm vilket samtyckesläge ni kör och skriv ner varför. Google beskriver två: ett där taggen inte laddas förrän besökaren agerat, och ett där taggen laddas direkt med nekat som utgångsläge och skickar kakfria signaler tills något annat valts. Vilket som passar just er verksamhet är en fråga att stämma av med den som ansvarar för ert dataskydd – ta med de två lägena, vilka data som skickas i vartdera fallet och vad målgruppen ska användas till, så blir det ett avgränsat ärende i stället för en öppen räkning.
Skriv ner grunden för att bygga och använda målgruppen, och den avvägning ni faktiskt har gjort mot besökarens integritet. Det var precis den bristen som gav Aller Media kritik av Integritetsskyddsmyndigheten i april 2025. Myndighetens egen vägledning beskriver avvägningen som en helhetsbedömning snarare än en checklista och säger uttryckligen att den ska dokumenteras; fyra saker räcker som stomme – ändamålet, varför retargeting är nödvändigt för det, vad besökarens intresse väger mot, och slutsatsen.
Klassificera kakorna efter Post- och telestyrelsens vägledning i stället för efter vad som känns nödvändigt internt: myndigheten skriver uttryckligen att statistikinsamling inte är ett sådant nödvändigt ändamål, vilket i praktiken betyder att analysverktyget hamnar bakom samtycket.
Gör inte
Planera inte kampanjen som om alla besökare hamnar i målgruppen. Hur stor andel som tackar ja vet vi inte för svenska förhållanden – vi har inte hittat någon svensk mätning med redovisad metod, och de siffror som cirkulerar i branschen saknar spårbar metod.
Generalisera inte Googles villkor till alla annonsplattformar. Vi har verifierat Googles policy och produktdokumentation ordagrant och ingenting annat – Meta, LinkedIn och TikTok kan kräva något annat, och deras villkor ska läsas var för sig innan ni bygger flödet.
Bygg inte en kakvägg som spärrar sajten för den som tackar nej. Post- och telestyrelsens vägledning säger uttryckligen att det inte är okej att hindra användare som inte tackat ja från tillträde till en webbplats – och en utestängd besökare blir ingen målgrupp att annonsera mot.
Åberopa inte ett berättigat intresse för retargeting utan att motivera syftet och visa avvägningen mot besökarens integritet. Hänger slutsatsen på förhållanden i just er verksamhet är det en fråga för er egen jurist, inte för en artikel.
Dra inte slutsatsen att låg risk för myndighetsavgift betyder låg risk. Påföljden har en annan form här, inte en mindre – och den motpart som faktiskt kan stänga av funktionen i morgon är annonsplattformen, inte en myndighet.
Vägarna som finns, och när var och en passar
Kör retargeting med samtycke på plats
Passar när målgruppen faktiskt passerar Googles golv på 100 aktiva besökare rullande 30 dagar. Läs av storleken i kontot, gissa inte.
Avstå retargeting, behåll samtyckesarbetet
Passar när målgruppen är för liten för att visa annonser. Samtycket behövs ändå om ni sätter marknadsföringskakor.
Välj kanal efter målgruppens storlek i stället
Passar när den adresserbara marknaden är några hundra företag. Då är en namngiven lista mer träffsäker än en annonsmålgrupp.
Invändningen mot vårt eget råd
Den starkaste invändningen mot vår ordning – räkna målgruppen först, läs regeln sedan – är att den kan läsas som att samtycket är underordnat. Det är det inte. Ett bolag som skjuter upp samtyckesarbetet för att målgruppen är liten samlar ändå in data under tiden, och gör det då utan den grund som krävs. Vår ordning är en prioritering av pengar, inte av ansvar. Den som redan sätter kakor i marknadsföringssyfte har ett samtyckesproblem oavsett hur få besökare som hamnar i målgruppen.
Vanliga frågor
Hur stor måste retargetingmålgruppen vara för att fungera?
Googles dokumentation anger 100 aktiva besökare eller användare de senaste 30 dagarna som golv för att en målgrupp ska få visa annonser. Villkoret gäller per målgrupp och räknas rullande. För en uppladdad kundlista gäller samma 100 matchade användare om listan laddats upp eller uppdaterats efter 1 februari 2024, medan äldre listor kräver 1 000 matchade användare. Ligger ni stadigt under golvet är det inte ett annonsproblem utan ett säljproblem: då är listan över era faktiska besökare mer värd i säljarbetet än i annonsverktyget. Konkret betyder det att bearbeta de besöken manuellt – några hundra bolag är en lista en säljare hinner gå igenom – i stället för att betala för en uppsättning av taggar, samtyckeslägen och målgrupper som ändå inte får leverera. Ställ de två kostnaderna mot varandra innan ni beställer uppsättningen, inte efter.
Vad kostar det att kontrollera kedjan, och när ska vi låta bli?
Vi anger inget eget timpris, och skälet är inte blygsamhet: vi har inte hittat någon svensk prisstatistik med redovisad metod för spårnings- och samtyckesarbete, och vårt eget pris säger ingenting om vad någon annan tar. Posten går däremot att beskriva så att ni kan läsa en offert på den: en inventering av vem som äger samtyckesverktyget, taggbehållaren och annonskontot, en verifiering i Google Tag Assistant att samtyckessignalen når plattformen, ett dokumenterat val av samtyckesläge, och ett omtest efter nästa sajtsläpp. De tre första är engångsarbete, det sista återkommer. Det som driver timmarna är antalet parter, inte antalet klick. Be om timmar per led och ett tak för hela posten, och håll den offererade timkostnaden mot ett publicerat svenskt tal: åtta av nio leverantörer i statens ramavtal för arkitektur och utveckling ligger mellan 914 och 1 296 kronor i timmen för rollen systemutvecklare – takpris i offentlig upphandling och en angränsande roll, alltså storleksordning och inte prislapp. Låt bli att köpa arbetet om målgruppen stadigt ligger under 100, eller om ni har en person med behörighet till sajten, samtyckesverktyget och taggbehållaren – då gör ni kontrollen själva, med Googles eget verktyg.
Vad ska vi kräva av byrån som sköter annonseringen?
Tre saker som går att kontrollera. Att någon visar i verktyget att samtyckessignalen faktiskt kommer fram till plattformen, inte bara påstår det. Att målgruppens storlek rapporteras varje månad tillsammans med resultatet, så att ni ser när den närmar sig golvet. Och att valet av samtyckesläge är dokumenterat med ett skäl. Vår erfarenhet är att samtyckesverktyg, taggning och annonskonto ägs av tre olika parter, och att felet ofta ligger i skarven mellan dem.
Vad kan vi mäta om besökaren tackar nej?
Det beror på hur ni kopplat samtyckesverktyget till taggarna. Google beskriver två sätt: i det ena laddas taggen inte förrän besökaren agerat, och vid ett nej skickas ingenting alls – inte ens samtyckesstatusen. I det andra laddas taggen direkt med nekat som utgångsläge och skickar kakfria signaler: samtyckesstatus, händelser och grov funktionell information, utan fullständig mätdata. Google anger att det andra ger bättre modellering men kräver att taggarna når en viss datanivå, och anger inte den nivån. Hur väl det faller ut på små svenska konton har vi inte kunnat verifiera.
Vem kan straffa oss, och hur?
Tre olika motparter med tre olika verktyg. Annonsplattformen kan begränsa, stänga av eller säga upp enligt villkoren ni redan accepterat. Post- och telestyrelsen har tillsynen över själva lagringen av kakan och kan förelägga er att rätta, med vite som påtryckning. Integritetsskyddsmyndigheten är behörig för det som händer med uppgifterna sedan – analysen, profileringen, målgruppsbyggandet – och det är där de kännbara avgifterna finns. Någon administrativ sanktionsavgift för själva kakregeln finns däremot inte i svensk rätt; där är påföljden böter efter åtal och prövning i domstol, med ringa fall undantagna. Vi har inte hittat något sådant fall, men kan inte belägga att det aldrig skett.
Behöver vi samtycke även för ren besöksstatistik?
Ja, och det är inte en svensk skärpning utan följer av ePrivacy-direktivet, alltså EU:s direktiv om integritet och elektronisk kommunikation. Undantaget täcker bara kakor som behövs för att överföra meddelandet eller som är nödvändiga för en tjänst användaren uttryckligen har begärt, och Post- och telestyrelsen nämner statistikinsamling som exempel på något som inte är det. Praktiskt betyder det att analysverktyget ligger bakom samtycket, och att era besökssiffror därför är ofullständiga på samma sätt som målgruppen är det.
Får vi ta betalt av dem som inte vill ha kakor?
Det är fortfarande en öppen fråga, även på EU-nivå. Europeiska dataskyddsstyrelsen arbetar med riktlinjer för samtyck-eller-betala-modeller utanför de stora plattformarna, och Integritetsskyddsmyndigheten skriver själv att den tills vidare bara kan ge en lägesbeskrivning. Att bygga en intäktsmodell på ramar som ännu inte är satta är ett risktagande – inte ett förbud, men inte heller ett klartecken.
Källor och faktagranskning
Senast faktagranskad 19 september 2026. Siffror i artikeln är hämtade från källorna nedan; bedömningar och den svenska tolkningen är redaktionens egna. Artikeln är rådgivning från en digitalbyrå och allmän information – inte juridisk rådgivning. Regler har nästan alltid villkor, och vi känner inte till era.Så menar vi med det.Så arbetar vi.
Så togs den här artikeln fram
Skriven av Volym-redaktionen med AI-stöd i research och textproduktion, granskad och beslutad av Andreas Bladini före publicering. Googles tröskelvärden och samtyckeslägen är citerade ur Googles egen publicerade dokumentation, och artikeln skriver ut att policyn verifierats för Google och inte generaliserats till andra plattformar. Kakklassificeringen följer Post- och telestyrelsens vägledning. Marknadsstorleken kommer ur SCB:s Företagens ekonomi. Klickprisaritmetiken är märkt som aritmetik på artikelns egna mätta tal, inte som en kostnadsmätning.
Andreas Bladini, AI Hackers, en del av Volym Digitalbyrå AB. Arbetar med digitala uppdrag åt mindre svenska bolag och står bakom bedömningarna i artiklarna. Byrån har tjugo år i branschen, och de senaste åren har gått åt till att sätta sig in i hur AI-inslag och agentflöden förändrar det digitala landskapet.