Det digitala landskapet, omvärderat för svenska företag
I korthet
Det här är tre olika lägen, inte en fråga. Ni är offentligt finansierad utförare inom skola, vård, tandvård eller socialtjänst. Eller ni säljer en av sju uppräknade tjänster till konsumenter. Eller ingendera – och då finns inget krav som pekar ut WCAG för just er, men inte heller någon nollnivå. Vilket läge ni sitter i avgör om detta är ett datum att hålla eller en investering att tidsätta.
Två svenska strukturfakta avgör hur ofta frågan biter här. 18 procent av välfärden utförs av privata företag – 265 av 1 509 miljarder kronor 2024 enligt SCB – och de bolagen hamnar i det offentliga läget oavsett storlek. Samtidigt har 95,9 procent av företagen färre än tio anställda (SCB 2025), vilket bara är det ena av mikroföretagsundantagets två villkor.
Vår erfarenhet från uppdrag, tydligt märkt som erfarenhet och inte som mätning: kostnaden avgörs av när ni tar den, inte av vilken regel som pekar på er. I en omgörning ni ändå ska göra är tillgänglighet rader i kravspecen. Samma arbete under anbudstidspress är ett eget projekt med egen budget.
Den vanligaste vägen till ett bindande WCAG-krav för ett privat bolag går via en kund, inte via en tillsynsmyndighet. I offentlig upphandling över tröskelvärdena ska tillgänglighet in i de tekniska specifikationerna – kostnaden hör då hemma i ert anbud och inte i en överraskning efter tilldelning.
Vad det kostar drivs av antalet sidmallar, inte antalet sidor: startsida, listsida, artikelsida, formulär, kassa eller bokning, inloggat läge. WCAG 2.1 nivå A och AA är 50 framgångskriterier – 30 på nivå A och 20 på nivå AA, räknade i W3C:s egen standardtext – och de ska prövas mot varje mall. Vi sätter ingen totalsumma på arbetet, för det finns ingen svensk mätning att luta den mot. Mallar gånger kriterier är i stället det en offert ska kunna redovisa.
Vad är en tillgänglig webbplats?
En tillgänglig webbplats är en webbplats som går att använda även av personer med nedsatt syn, hörsel, rörlighet eller kognitiv funktion – med skärmläsare (ett program som läser upp skärmens innehåll med talsyntes eller skickar det till en punktskriftsdisplay), enbart tangentbord, förstoring eller utan färgseende. Den praktiska måttstocken är WCAG (Web Content Accessibility Guidelines), en internationell riktlinjesamling från webbens standardorgan W3C, oftast på nivå AA. Begreppet säger ingenting om vem som är skyldig att följa det: det är en teknisk standard, inte ett regelverk med ett tillämpningsområde.
Omvärderingen
Internationellt heter det
Standardägaren W3C och dess tillgänglighetsinitiativ WAI beskriver WCAG som framtagen för att vara en enda gemensam världsstandard som möter behoven hos individer, organisationer och regeringar internationellt. WCAG 2.2 är sedan 2025 även ISO-standard, ISO/IEC 40500:2025. Den position en seriös förespråkare faktiskt håller är därför inte att lagen kräver det av just er, utan att frågan om vi omfattas är fel fråga: måttstocken är i allt väsentligt densamma överallt, medan skyldigheten skrivs jurisdiktion för jurisdiktion, och en webbplats som inte klarar nivå AA utestänger användare redan i dag. Den positionen fick stöd i september 2026, när den europeiska standarden EN 301 549 kom i version V4.1.1 och bytte måttstock från WCAG 2.1 till WCAG 2.2 – medan den version som fortfarande är rättslig referens är V3.2.1 från 2021, byggd på WCAG 2.1 nivå A och AA. Standarden rör sig snabbare än regelverket, och riktningen är därmed känd i förväg.
Vår bedömning för Sverige
Halva branschargumentet är inte svenskt, och vi säger det hellre rakt ut än säljer in det som särart: reglerna för de sju konsumenttjänsterna kommer från EU och ser likadana ut i hela unionen. Det svenska är två strukturfakta som avgör hur ofta frågan biter här, och de drar åt olika håll. Det ena: 18 procent av välfärden utförs av privata företag, 265 av totalt 1 509 miljarder kronor 2024 enligt SCB. Sverige har valt att låta privata utförare av offentligt finansierad skola, vård, tandvård och socialtjänst jämställas med offentlig aktör, och storleken avgör ingenting i den bedömningen – en tandvårdsmottagning med tolv anställda kan därför sitta i samma läge som en kommun medan grannen i samma storlek och samma kommun inte gör det. Det andra: 95,9 procent av de svenska företagen har färre än tio anställda, 1 298 132 av 1 353 026 (SCB:s företagsregister 2025, egen beräkning på anställningskriteriet). Nästan hela företagsstocken klarar alltså det ena av mikroföretagsundantagets två villkor – men bara det ena, och undantaget gäller bara tjänstekraven. Vår bedömning efter tjugo år i uppdrag, märkt som erfarenhet och inte som mätning: i den strukturen är rätt fråga inte vilken paragraf som pekar på er i dag, utan hur lätt ni byter läge. En kassa, ett vårdavtal eller ett anbud över tröskelvärdet flyttar er, och regelverket behöver inte ändras för det. Vad som då avgör kostnaden är tajmningen – tillgänglighet som rader i kravspecen vid en omgörning ni ändå ska göra, mot exakt samma arbete som separat projekt när ett anbud redan ligger på bordet.
En tandvårdsmottagning med tolv anställda och en industrikonsult med tolv anställda i samma kommun sitter i två helt olika lägen i tillgänglighetsfrågan. Den ena jämställs med en myndighet och har en tillsynsmyndighet att förhålla sig till. Den andra har inget krav som pekar ut WCAG över huvud taget. Skillnaden är varken storleken eller ägandet – det är varifrån pengarna kommer och vad verksamheten gör.
Därför är “är WCAG lagkrav?” fel första fråga. Rätt fråga för den som ska fatta beslutet är vilket läge ni sitter i, vad det kostar er där, och hur lätt ni byter läge. Vår erfarenhet från uppdrag – inte en uppmätt siffra – är att det tredje är det som överraskar. Ett bolag byter läge av en kassa, ett vårdavtal eller ett anbud, och regelverket behöver inte ändras för det.
Att lagkravspåståendet dyker upp i säljsammanhang är också vår erfarenhet, och vår egen mätning av svenska sökresultat pekar faktiskt åt andra hållet: för både “wcag” och “tillgänglighetsdirektivet” domineras topplaceringarna och Googles AI-svar av myndigheter och standardorgan, inte av byråer. Problemet är alltså inte att det ligger felaktig information högst upp. Problemet är att varje myndighet beskriver sin egen bit, och att ingen av dem har i uppgift att svara på frågan “gäller det här mig?”. Frågan hamnar därför hos den leverantör som väckte den – och då är det påståendet som ska prövas, med de frågor som avslöjar om en byrå förstått uppdraget.
Standarden är en, och den rör sig snabbare än regelverket
Börja med den som faktiskt äger måttstocken. W3C är webbens standardorgan, och dess tillgänglighetsinitiativ WAI beskriver WCAG som framtagen med målet att vara “a single shared standard for web content accessibility that meets the needs of individuals, organizations, and governments internationally” (sidan uppdaterad 2026-09-17). WCAG 2.2 är dessutom sedan 2025 antagen som ISO-standard, ISO/IEC 40500:2025.
Det är en teknisk riktlinjesamling. Den säger hur en webbplats bör byggas för att fungera med skärmläsare, enbart tangentbord, förstoring eller utan färgseende – inte vem som måste följa den.
Men den står inte stilla. Den standard EU-rätten pekar på heter EN 301 549, och den kom i version V4.1.1 i september 2026 och bytte måttstock från WCAG 2.1 till WCAG 2.2. En publicerad standard är dock inte samma sak som en gällande referens. EU-kommissionens eget resurscentrum AccessibleEU skriver det rakt ut: “until the European Commission formally cites EN 301 549 v4.1.1 in the Official Journal of the European Union, the current reference remains EN 301 549 v3.2.1 (2021), which is based on WCAG 2.1 Level AA” (2026-09-07).
För er betyder det två praktiska saker. Det ni skriver i avtalet i dag är V3.2.1 och WCAG 2.1 nivå A och AA. Och nästa steg är redan känt, vilket är ovanligt i en upphandlings- eller beställningssituation: ni bygger mot ett rörligt mål med känd riktning. Vad det är värt beror på var ni står – den som ändå ska bygga om kan lägga in steget i kravspecen på en gång, medan den som just har byggt om inte har någon nytta av beskedet förrän nästa gång.
Den bästa versionen av tillgänglighetsargumentet erkänner just detta – att standarden inte är en lag – och den är värd att ta på allvar: en webbplats som inte klarar nivå AA utestänger användare redan i dag och ska ändå byggas om den dag kravet når er. Det argumentet håller. Men det besvarar inte den fråga en företagsledare behöver svar på, nämligen om det här är ett datum att hålla eller en investering att prioritera mot andra investeringar. Och det svaret beror på vilket läge ni sitter i.
Tre lägen – och det avgörande är hur lätt ni byter mellan dem
Läge ett: ni jämställs med en myndighet. Det gäller offentliga aktörer, och därutöver privata bolag som yrkesmässigt bedriver verksamhet som till någon del är offentligt finansierad och som bedrivs som enskild huvudman inom skolväsendet, utgör hälso- och sjukvård eller tandvård, eller bedrivs enligt socialtjänstlagen, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade eller som personlig assistans med assistansersättning. Uppräkningen – den finns i DOS-lagen, alltså lagen om tillgänglighet till digital offentlig service – tar också in enskilda utbildningsanordnare med examenstillstånd som till största delen finansieras av statsbidrag. Villkoret att lägga på minnet är “till någon del” – tröskeln är låg, och storleken avgör ingenting. Här är WCAG 2.1 nivå A och AA ett krav med en tillsynsmyndighet bakom sig: Digg, som är tillsynsmyndighet för den här lagen, knyter kravet till EN 301 549 V3.2.1 och skriver att nivå A och AA ska vara uppfyllda.
Ett närliggande fall är bolag, föreningar och stiftelser som tillgodoser behov i det allmännas intresse utan att vara industriella eller kommersiella, och som till största delen finansieras av, kontrolleras av eller får mer än halva styrelsen utsedd av staten, en kommun eller en region. Det är alltså pengarna, kontrollen och styrelseplatserna som avgör – inte ägandet i sig.
Läge två: ni säljer en av sju uppräknade tjänster till konsumenter. Tillgänglighetslagen räknar upp sju tjänstetyper, och villkoret är att de är avsedda för konsumenter. Fem är lätta att namnge: elektroniska kommunikationstjänster, åtkomst till audiovisuella medietjänster, banktjänster för konsumenter, e-böcker och e-handelstjänster. De två övriga gäller passagerartransport – webbplatser, appar, biljetter och reseinformation i buss-, fartygs-, flyg- och tågtrafik utom stads-, förorts- och regionaltrafik, och för just den trafiken bara de interaktiva självbetjäningsterminalerna. En vanlig företagswebbplats som presenterar bolaget, tjänsterna och kontaktuppgifterna finns inte i uppräkningen.
E-handelstjänst är snävare än ordet antyder. Begreppet är knutet till konsumentavtal: en tjänst som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en konsument i syfte att ingå ett konsumentavtal. Ren företagsförsäljning på nätet faller utanför den ordalydelsen.
Ovanpå det ligger ett undantag: tjänster som tillhandahålls av mikroföretag behöver inte uppfylla tillgänglighetskraven. Villkoret är dubbelt – färre än tio anställda och högst två miljoner euro i årsomsättning eller balansomslutning, alltså summan av allt bolaget äger som den står längst ner i balansräkningen. Båda villkoren, inte det ena. Luckan är stor: 1 298 132 av 1 353 026 svenska företag har färre än tio anställda, 95,9 procent (egen beräkning på SCB:s företagsregister 2025). Den siffran mäter bara anställningskriteriet – SCB redovisar storleksklass efter anställda, inte kombinationen med omsättning, och registret rymmer många bolag utan anställda som kan vara vilande eller rena holdingbolag. Riktningen håller, decimalen gör det inte. Och undantaget befriar bara från kraven i det här läget: ett mikroföretag som bedriver offentligt finansierad vård sitter kvar i läge ett, och läge tre nedan gäller ändå.
Läge tre: ingendera – men det är ingen nollnivå. Bristande tillgänglighet räknas som en form av diskriminering – men villkoret är att det är skäliga åtgärder som uteblivit, alltså åtgärder som skulle få en person med funktionsnedsättning i en jämförbar situation med andra. Förbudet gäller den som utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor, tjänster eller bostäder till allmänheten. Det vill säga vanliga företag. Det intressanta för ett affärsbeslut är att ribban inte är fast. Diskrimineringsombudsmannen skriver det själv: “Utgångspunkten för vad som är en skälig åtgärd är de krav på tillgänglighet som finns i de lagar och regler som gäller verksamheten.”
Skyldigheten stiger alltså av sig själv den dag ett annat regelverk börjar gälla för er. Ni behöver inte göra något aktivt – det räcker att verksamheten förändras. Och tre dörrar flyttar er mellan lägena utan att en enda paragraf skrivs om:
Ni börjar sälja till konsumenter på nätet. Då blir e-handelsreglerna relevanta, såvida ni inte klarar mikroföretagsundantagets båda villkor.
Ni tar emot offentlig finansiering inom skola, vård, tandvård eller socialtjänst. Då hamnar ni i läge ett, oavsett hur små ni är.
Ni lämnar anbud över tröskelvärdet. Då blir tillgänglighet ett leveranskrav i de tekniska specifikationerna.
En sak att känna till men inte luta sig mot: en tjänsteleverantör som levererade enligt ett avtal ingånget före den 28 juni 2025 får fortsätta till dess avtalstiden löper ut, dock längst till och med den 27 juni 2030. Löper avtalet ut 2027 är det 2027 som gäller, inte 2030.
Det svenska i frågan: 18 procent av välfärden drivs av privata bolag
Nu till vad som faktiskt är en svensk skillnad – och först till vad som inte är det.
Konsumenttjänstreglerna är ingen svensk särart. De genomför EU-direktiv 2019/882 och ser i sak likadana ut i hela unionen. Att presentera dem som en svensk regel vore att sälja in en skillnad som inte finns.
Det svenska valet ligger i läge ett. Webbtillgänglighetsdirektivet omfattar enligt artikel 3.1 statliga, regionala och lokala myndigheter samt offentligrättsliga organ. Om privata aktörer säger det bara detta, i skäl 34: medlemsstaterna “bör också uppmuntras att utvidga tillämpningen av detta direktiv till privata enheter som tillhandahåller anläggningar och service som är öppna för eller erbjuds allmänheten”. Uppmuntras, alltså. Sverige tog möjligheten.
Varför det får stort genomslag här handlar om hur välfärden är organiserad, inte om kultur. Enligt SCB (publicerad 2026-09-15, referensår 2024) utfördes 18 procent av verksamheten inom välfärdssektorn av privata företag: 265 av totalt 1 509 miljarder kronor. Utvidgningen landar alltså på ett stort antal helt privatägda bolag, och de flesta av dem är inte stora. Det är den affärsmässiga poängen: ett bolag i den gruppen kan inte resonera om tillgänglighet som en fråga för stora organisationer, eftersom kravet följer verksamhetsslaget och finansieringen och inte storleken.
En hård begränsning på vad vi påstår: vi har inte kontrollerat hur många andra medlemsstater som använt samma möjlighet. Vi säger därför inte att Sverige är ensamt. Vi säger att skyldigheten inte går att läsa ur EU-rätten – bara ur svensk lag.
Upphandlingen är den vanligaste vägen till ett bindande krav
För ett privat bolag går den konkreta vägen till ett bindande WCAG-krav sällan via en tillsynsmyndighet. Den går via en kund.
När det som anskaffas ska användas av fysiska personer ska de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning – och undantag får göras endast om det finns särskilda skäl. Villkoret är beloppsgränsen: Upphandlingsmyndigheten preciserar att bestämmelserna gäller vid upphandlingar över tröskelvärdena, alltså de belopp där EU:s upphandlingsregler slår till, och att vägen att uppfylla kravet är att följa EN 301 549, “som i sin tur bygger på den internationella standarden WCAG 2.1”.
För er som leverantör betyder det att kravet kommer i förfrågningsunderlaget, inte i ett brev från en myndighet. Det är en kvalificeringsfråga, och den prissätts i anbudet eller så prissätts den inte alls. Det är också den punkt där tajmningen kostar mest pengar: kravet dyker upp med en anbudsdeadline, inte med en planeringshorisont.
Det är dessutom den enda posten i hela den här artikeln där konsekvensen av att missa den är enkel att beskriva. Ett kvalificeringskrav som inte är uppfyllt kostar hela anbudet, inte en delsumma – ni är ute, oavsett hur bra resten var. Underlaget för att förstå vad ni mäts mot kostar däremot ingenting: Upphandlingsmyndighetens vägledning ligger öppet på webben, utan inloggning och utan avgift, och den pekar ut standarden ni ska svara mot. Att läsa den själva ersätter inte arbetet, men det gör att ni vet vad ni prissätter innan någon annan berättar det för er. Tekniken bakom en sådan leverans – fakturaformat, kopplingar mellan systemen, vem som äger nycklarna – ligger utanför det här resonemanget; för den delen finns en genomgång av systemintegration för mindre företag.
Vad vi inte kan säga: hur ofta tillgänglighetskrav i praktiken ställs och följs upp i svenska digitala upphandlingar. Regeln säger att de ska ställas. Hur det ser ut i verkligheten har vi inget underlag för.
Vad som faktiskt avgör vad det kostar er
Här slutar regelverket att vara det intressanta och hantverket tar över. En upplysning innan vi går in i kostnaden: vi säljer själva omgörningar och tillgänglighetsgranskningar, så väg det vi säger om tajmning mot det. Tröskeln längre ner innebär att en del av er inte ska köpa granskningen alls. Två observationer från tjugo år i uppdrag – märkta som erfarenhet, inte som mätning.
Den första är tajmningen. Tillgänglighet som rader i kravspecen vid en omgörning ni ändå ska göra är en del av ett projekt som redan har budget, formgivare och utvecklare på plats. Exakt samma arbete som separat insats, när ett anbud eller ett avtal plötsligt kräver det, är ett eget projekt med egen upphandling, egen budget och en deadline någon annan satt. Skillnaden ligger inte i regeln. Den ligger i när ni tar den.
Samma resonemang har en baksida som hör hemma i samma stycke, annars är det bara ett köpargument: ska sajten ändå byggas om inom ett år är det separata köpet en granskning av något som ska bort. Då är rätt åtgärd att skriva in kravet i kravspecen för den nya sajten och avstå från granskningen av den gamla. Och sitter ni på en standardmall utan inköpta komponenter är stora delar av posten redaktionellt arbete ni redan utför – den tröskeln står utskriven längre ner.
Den andra är att de brister som kostar mest sällan sitter i det ni själva byggt. Bokningswidgeten, kassan, chatten, kartan och samtyckesbannern är oftast inköpta komponenter, och de går inte att rätta i er egen mall. Det är just därför de blir dyra, och kostnaden är inte en rättning i er kod: den är väntan på en leverantör som ska prioritera er, eller ett byte av komponent – med migrering av bokningar eller kunddata, en ny koppling som ska byggas och personal som ska läras om. Frågan “vem äger den här delen och vad lovar leverantören om tillgänglighet?” är därför billigast att ställa innan ni köper komponenten, näst billigast i beställningen av sajten, och dyrast efteråt. Samma ägarfråga återkommer utanför tillgängligheten, och för samtyckesbannern har vi behandlat den för sig: vem som äger kedjan mellan samtycket och annonssignalen. Av samma skäl är vi skeptiska till moduler och overlays som läggs ovanpå en färdig sajt: de kan få en automatisk kontroll att se bättre ut, men det är sajten som ska gå att använda med skärmläsare och enbart tangentbord. Att avråda från dem tar inte bort ert billiga alternativ – det billiga alternativet kostar ingenting alls och står i avsnittet om när ni klarar det själva.
Vad arbetet består av, och vem som utför det
Vi sätter ingen totalsumma på tillgänglighetsarbete, och skälet är samma som vi anger för affärsnyttan längre ner: det finns ingen svensk mätning att luta den mot, och ett spann utan metod bakom sig är en gissning med decimaler. Det som går att skriva ut är vad posten består av, vem som utför den och vad som får den att växa. Det räcker för att läsa en offert, vilket är vad det här avsnittet ska göra möjligt.
Arbetet faller på tre roller, alltså på tre olika rader i en offert. Formgivaren äger kontrasten mellan text och bakgrund, den synliga fokusmarkeringen – ramen som visar var tangentbordet just nu står – och att klickytor är tillräckligt stora. Frontendutvecklaren, alltså den som bygger det ni ser i webbläsaren, äger kodens semantik (att en rubrik är märkt som rubrik och en knapp som knapp), i vilken ordning tangentbordet flyttar sig, ARIA-attributen (extra märkning i koden som talar om för en skärmläsare vad ett element är och i vilket läge det befinner sig) och hur fel i formulär meddelas. Redaktören äger rubriknivåer, alt-texter, länktexter och uppladdade dokument. Står det bara en rad i offerten vet ni inte vilka av de tre som ingår – det kan vara alla tre till ett fast pris, och det kan vara en. Fråga vilka. Vår erfarenhet från uppdrag är att den som oftast saknas är redaktörens, och det är den enda av de tre som aldrig blir klar.
Timkostnaden behöver ni inte gissa. Golvet under en utvecklartimme i Sverige, ungefär 560 till 690 kronor vid normal beläggning, har vi räknat fram ur SCB:s lönestatistik för yrket, arbetsgivaravgiften och tjänstepensionspremien. Taket slår ni upp själva i Kammarkollegiets prisbilaga, där åtta av nio namngivna leverantörer ligger mellan 914 och 1 296 kronor för samma skrivna kravspecifikation. Båda räkningarna redovisar vi steg för steg för sig: så räknar ni ut vad en utvecklartimme faktiskt kostar. Det är mätta tal med namngiven källa, inte vår uppskattning – men de gäller en utvecklartimme, inte tillgänglighetsarbete som helhet. Redaktörens timme är sällan köpt över huvud taget: den är er egen personal, och det är en av anledningarna till att en stor del av det här arbetet inte behöver bli en faktura.
Antalet timmar drivs av antalet sidmallar, inte antalet sidor. Det är erfarenhet från uppdrag och inte en mätning, men mekaniken är enkel att kontrollera själv: en rättad mall rättar alla sidor som använder den. En sajt med tusen artiklar och sex mallar är därför mindre arbete än en sajt med fyrtio sidor och fjorton mallar. Räkna era mallar innan ni frågar någon om pris – startsida, listsida, artikelsida, formulär, kassa eller bokning, inloggat läge. Det talet tar en timme att ta fram och är det första en offert ska förhålla sig till.
Det andra talet är hur mycket krav det faktiskt är. WCAG 2.1 nivå A och AA innehåller 50 framgångskriterier – 30 på nivå A och 20 på nivå AA, räknade i standardtexten hos W3C själva. Det är dem varje mall ska prövas mot. Mallar gånger kriterier är alltså storleksordningen på prövningen, och den räkningen kan ni göra innan ni pratar med en enda leverantör. Poängen är praktisk: två offerter som båda skriver “WCAG 2.1 AA” kan beskriva helt olika arbeten. Den ena prövar femtio kriterier mot sex mallar. Den andra kör ett automatiskt verktyg över startsidan.
Fyra saker multiplicerar arbetet. Vilka av dem ni har är det som skiljer ett litet arbete från ett stort – det är vår erfarenhet från uppdrag och inte en mätning, och vi sätter därför inga timmar på dem. Pricka av dem innan ni frågar om pris:
Inköpta komponenter. Bokning, kassa, chatt, karta, samtyckesbanner. Varje sådan är en egen leverantör med ett eget tempo som ni inte styr över.
PDF-dokument som enda väg till informationen. Prislistor, blanketter, informationsblad. En otillgänglig PDF rättas i dokumentet, inte på webbplatsen – och för en offentligt finansierad verksamhet med många blanketter är det ofta den största posten av alla.
Inloggade flöden. Det en automatisk kontroll inte når är också det ingen granskare når utan konton och testdata, vilket är arbete någon ska göra innan prövningen ens kan börja.
Egenutvecklad kod. Allt ni byggt själva ligger på er att rätta. Det är också det enda ni kan rätta utan att förhandla med någon – ni styr tempot själva, vilket gör posten mer förutsägbar än de tre andra även när den är stor.
Två poster som sällan står i offerten
Tillgänglighetsredogörelsen. Sitter ni i läge ett räcker det inte att sajten fungerar. Redogörelsen är en egen leverabel med eget arbete bakom sig: den ska ligga publicerad på webbplatsen, hållas aktuell, och ange om den digitala servicen helt, delvis eller inte uppfyller kraven. Den ska innehålla en detaljerad och fullständig förteckning över det innehåll som inte är tillgängligt och skälen till det, vilka tillgängliga alternativ som finns, hur bedömningen gjorts – egen granskning eller extern part – och när, samt en funktion där en enskild person kan meddela er att något inte fungerar. Åberopar ni att en anpassning är oskäligt betungande ska den bedömningen återges där, alltså skrivas ner och inte bara tänkas. Digg publicerar en färdig mall gratis, vilket gör det här till en post ni antingen kan skriva själva när ni vet vad som brister, eller begära ett pris på med en konkret beskrivning i handen i stället för ordet “dokumentation”.
Konsekvensen av att låta bli är inte heller diffus i det här läget. En enskild person kan anmäla er till tillsynsmyndigheten. Myndigheten ska då först försöka få rättelse till stånd genom påpekanden; leder det inte till rättelse får den besluta om ett föreläggande, och ett nytt föreläggande om samma sak får förenas med vite. Det är alltså en trappa med flera steg innan något kostar pengar – men den slutar i ett belopp, och det första steget kan tas av vem som helst som försökt använda er sajt och misslyckats.
Förvaltningen. Tillgänglighet är inte ett projekt som blir klart. Varje ny sida, varje uppladdat dokument och varje uppdatering av temat kan bryta den igen, och den som just har rättat kan inte utgå från att det står sig. Kostnaden är löpande redaktionellt arbete, inte en investering, och vår erfarenhet från uppdrag – inte en mätning – är att den drivs av fyra saker: hur många som publicerar, hur många nya sidor och dokument som tillkommer per månad, om ni publicerar PDF:er, och om temat eller plattformen uppdateras av någon annan än er själva. Två frågor hör därför hemma i varje offert: vad som ingår efter leveransen, och vem som testar om efter en uppdatering. Vår erfarenhet från uppdrag är att den andra frågan sällan har ett svar, och att det är där en levererad sajt tappar tillgängligheten igen – ofta inom ett år, utan att någon har gjort något fel.
När ni klarar det själva, och när ni inte gör det
Vår erfarenhet från uppdrag – inte en mätning – är att det här är den vanligaste riktiga slutsatsen för ett mindre bolag. Avsnittet står här av det skälet, inte för att vara generöst.
Ni gör det själva om allt det här stämmer: sajten går på en standardmall i ett publiceringsverktyg som fortfarande underhålls, ni har en handfull sidmallar eller färre, ni har ingen inköpt bokning, kassa eller chatt, ni har inga PDF:er som är enda vägen till informationen, och ni har inget inloggat läge. Då är arbetet att gå igenom sajten enbart med tangentbord – tabbtangenten framåt, enter för att aktivera – och kontrollera tre saker: att ni ser var ni är, att ni kommer åt allt, och att ingenting fastnar. Därefter kontrast, rubriknivåer, alt-texter och länktexter, och rättningar i redigeringsverktyget. Det görs av den som redan redigerar sajten. Underlaget kostar ingenting: W3C:s tillgänglighetsinitiativ publicerar Easy Checks, en genomgång av kontroller som går att göra på vilken webbsida som helst, och Digg publicerar testvägledning på svenska.
Två saker att veta om gratisvägen, och båda kommer från källorna själva. Digg skriver att manuell granskning alltid är nödvändig och att inget automatiskt testverktyg kan testa allt – verktyget ser att rubrikerna ligger i rätt ordning men inte om de är beskrivande, att en bild har ett textalternativ men inte om alternativet säger samma sak som bilden. Myndigheten rekommenderar heller inget särskilt verktyg. W3C är lika rak om sin egen genomgång: kontrollerna täcker bara några av frågorna, och en sida kan se ut att klara dem och ändå ha betydande hinder. Det gratis arbetet är alltså verkligt men inte fullständigt, och exakt där går gränsen mellan eget arbete och köpt.
Redigeringsverktyget räcker däremot inte när felet ligger i koden i en inköpt komponent, när det finns inloggade flöden, eller när det finns egenutvecklad kod som ska rättas. Det som krävs då är en utvecklare – er egen om ni har en, annars köpt. Har ni en i huset är det alltså fortfarande ingenting ni behöver handla upp. PDF-blanketterna är ett eget fall: de rättas i källdokumentet och inte på webbplatsen, och det är antalet dokument som avgör om det blir ett inköp eller en uppgift på någons bord. Och ett fall till, som inte handlar om kompetens alls: när kravet kommer med en anbudsdeadline. Då saknar ni tid, inte kunskap – och det är värt att säga rakt ut, för det är den enda av situationerna där brådskan i sig är skälet att köpa.
Frågorna som gör två offerter jämförbara
Eftersom vi inte kan belägga ett prisspann är det här det andra svaret: gör offerterna jämförbara i stället. Sju frågor räcker, och de kan ställas i ett mejl.
Vilka sidmallar ingår? Begär dem uppräknade vid namn, inte sammanfattade som “webbplatsen”.
Prövas alla 50 kriterierna på nivå A och AA, eller bara det som ett automatiskt verktyg hittar?
Ingår manuell testning med skärmläsare, och i så fall vilken?
Ingår rättning, eller bara rapport?
Ingår omtest efter rättningen?
Vem tar ansvaret för de inköpta komponenterna?
Vad händer med priset om leverantören av bokningswidgeten vägrar rätta?
Utan de svaren är två offerter på samma ord två olika arbeten, och vår erfarenhet från uppdrag är att den billigare oftast är den som lovat minst utan att skriva ut det. Det omvända gäller lika säkert, och det talar mot vårt eget intresse: ett högre pris är inget kvitto på att mer ingår. Det är svaren på de sju frågorna som visar det, och en dyr offert på en vag omfattning är det sämre av de två köpen. Det är samma mekanism som gör prismodellen till en riskfördelning snarare än ett betalsätt, och den har vi behandlat för sig: vad fast pris, timpris och retainer faktiskt flyttar för risk.
Det vi inte kan belägga – och varför vi säger det ändå
Fyra luckor sätter gränsen för hur exakt någon kan svara er, och den som inte nämner dem säljer säkerhet de inte har:
Var ribban ligger i praktiken i läge tre. Vi har inte hittat någon svensk dom eller något tillsynsbeslut som gäller bristande tillgänglighet på en företagswebbplats. Vi kan beskriva regeln, inte kalibrera den. Det gör den till en riskpost utan känd storlek.
Affärsnyttan i kronor. Vi har inte hittat någon svensk mätning som kvantifierar fler kunder, högre konvertering eller bättre sökbarhet till följd av tillgänglighetsarbete. De siffrorna cirkulerar i branschen, men vi har inte sett metoden bakom dem och redovisar dem därför inte.
Hur långt in på webbplatsen kravet sträcker sig när ni säljer till både företag och konsumenter. Post- och telestyrelsen beskriver i tillsynsrapporten för 2025 hur myndigheten avgränsar sin egen granskning – större aktörer etablerade i Sverige, och de delar av webbplatsen där e-handelstjänsten tillhandahålls, 17 initierade ärenden under 2025. Det är tillsynens inriktning, inte ett förhandsbesked i ert fall.
Hur ofta kravet faktiskt följs upp i upphandlingar. Se avsnittet ovan.
Det som däremot går att belägga är kravlogiken, och den räcker för ett beslut. Ribban i läge tre rör sig med vad övriga regler kräver av verksamheten. Måttstocken är densamma i alla tre lägena, och den version som gäller rättsligt ligger ett steg bakom den senast publicerade – ni bygger alltså mot ett känt mål. Och lägena byts av affärshändelser ni själva planerar: en kassa, ett vårdavtal, ett anbud.
Skillnaden mot säljargumentet är alltså inte att slutsatsen blir en annan. Den är att ni fattar beslutet med posterna utskrivna, riskerna namngivna och en tröskel för när ni inte ska köpa något alls, vid en tidpunkt ni själva väljer – i stället för att fatta det för att någon sa att lagen kräver det. Vad som får ett sådant beslut att faktiskt bli av – en ägare, ett datum, någon som rapporterar tillbaka – är ämnet för vad som skiljer en digital strategi som styr arbetet från en hyllvärmare.
Så lyckas ni med det i Sverige
Gör
Avgör vilket av tre lägen ni sitter i innan ni beställer något: offentligt finansierad skola, vård, tandvård eller socialtjänst; en av de sju konsumenttjänsterna; eller ingendera. Svaret avgör om det här är ett datum att hålla eller en investering att tidsätta, och frågan tar en förmiddag att besvara. Gå sedan igenom sajten själva innan ni begär en offert – enbart med tangentbord, plus kontrast, rubriknivåer, alt-texter och länktexter i redigeringsverktyget. W3C:s Easy Checks och Diggs testvägledning beskriver hur, gratis och utan inloggning.
Skriv in EN 301 549 V3.2.1 och WCAG 2.1 nivå A och AA som leveranskrav i avtalet vid nästa omgörning av webbplatsen, oavsett vilket läge ni sitter i. Vår erfarenhet från uppdrag – inte en mätning – är att kravet är billigast i en omgörning som ändå ska göras. Tröskeln åt andra hållet följer av samma resonemang: ska sajten göras om inom ett år hör kravet hemma i kravspecen för den nya, inte i en granskning av den som ska bort.
Lämnar ni anbud till offentlig sektor: läs de tekniska specifikationerna i förfrågningsunderlaget innan ni prissätter. Över tröskelvärdena ska tillgänglighet finnas där, och ett kvalificeringskrav som inte är uppfyllt kostar hela anbudet – inte en delsumma. Underlaget för att förstå vad ni mäts mot är gratis: Upphandlingsmyndighetens vägledning ligger öppet, utan inloggning och utan avgift.
Fråga vem som äger de delar ni inte byggt själva: bokningswidget, kassa, chatt, kartor och samtyckesbanner. Vår erfarenhet från uppdrag är att det är där tillgängligheten faller i praktiken, och den delen går inte att rätta i er egen mall. Begär leverantörens eget svar skriftligt, och räkna på vad ett byte innebär: migrering av bokningar eller kunddata, en ny koppling som ska byggas och personal som ska läras om.
Sitter ni i läge ett: publicera en tillgänglighetsredogörelse och håll den aktuell. Den ska ange om servicen helt, delvis eller inte uppfyller kraven, räkna upp vad som brister och varför, ange hur bedömningen gjorts och när, och innehålla en funktion där en användare kan påtala en brist – Digg publicerar en mall gratis. Sitter ni i läge tre räcker en enklare notering av vad ni gjort och när; den väger in när skäligheten bedöms.
Gör inte
Köp inte tillgänglighetsarbete på påståendet att det är lagkrav utan att be leverantören peka ut vilken regel som gäller just er verksamhet. Frågan är rimlig och tar en kvart att svara på – kan den inte besvaras är det ett säljargument, inte ett krav.
Köp ingen tillgänglighetsgranskning innan ni själva gått igenom sajten med enbart tangentbord och kört en kostnadsfri automatisk kontroll. En rapport som listar det ni kunde ha hittat gratis är betald två gånger, och just de bristerna är dessutom de billigaste att rätta.
Ska webbplatsen ändå byggas om inom ett år: köp ingen granskning av den gamla. Kraven hör hemma i kravspecen för den nya, och en rapport om en sajt som ska bort är en kostnad utan mottagare.
Anta inte att ni står utanför på någon av de tre vanliga grunderna. Mikroföretagsundantaget kräver både färre än tio anställda och högst två miljoner euro i omsättning eller balansomslutning, gäller bara tjänstekraven och hjälper inte i en upphandling. Privat ägande avgör ingenting – ett tandvårdsbolag med tolv anställda kan ligga i det offentliga läget medan grannen i samma storlek inte gör det. Och övergångsregeln till 2030 gäller bara avtal ingångna före den 28 juni 2025, och bara till dess avtalstiden löper ut.
Lita inte på en tillgänglighetsmodul eller en overlay som läggs ovanpå en färdig sajt. Vår erfarenhet från uppdrag är att de får en automatisk kontroll att se bättre ut utan att innehållet blir användbart med skärmläsare eller enbart tangentbord. Det billiga alternativet är inte att köpa något annat i stället – det är tangentbordsgenomgången och rättningar i redigeringsverktyget, som kostar er egen tid och ingenting mer.
Vägarna som finns, och när var och en passar
Läge ett, offentligt finansierad utförare
Gäller skola, vård, tandvård och socialtjänst med offentlig finansiering. Då krävs även en publicerad och aktuell tillgänglighetsredogörelse.
Läge två, en av de sju konsumenttjänsterna
Gäller vid försäljning av någon av de uppräknade tjänsterna till konsument, om ni inte klarar mikroföretagsundantagets båda villkor.
Läge tre, kravet kommer i upphandlingen
Gäller när ni lämnar anbud. Då står kraven i förfrågningsunderlagets tekniska specifikationer, oavsett vad som gäller i övrigt.
Invändningen mot vårt eget råd
Den starkaste invändningen mot vår uppdelning i tre lägen är att den kan användas som ursäkt för att inte göra någonting. Ett bolag som konstaterar att det faller utanför alla tre kan dra slutsatsen att tillgänglighet är irrelevant, vilket är fel av både affärsmässiga och mänskliga skäl. Vår ambition är att ersätta ett felaktigt lagkravspåstående med ett korrekt, inte att avråda från arbetet. Den som säljer till offentlig sektor eller har äldre kunder har starka skäl att arbeta med tillgänglighet även utan något krav alls.
Vanliga frågor
Måste vår webbplats följa WCAG?
Som rent lagkrav: oftast inte. Kravet träffar dels offentliga aktörer och de privata utförare inom offentligt finansierad skola, vård, tandvård och socialtjänst som jämställs med dem, dels sju uppräknade tjänstetyper riktade till konsumenter – och där undantas dessutom mikroföretag. Är ni varken det ena eller det andra finns inget krav som pekar ut WCAG för er. Men det finns ingen nollnivå: förbudet mot bristande tillgänglighet i diskrimineringslagen gäller alla som tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten, och ribban där knyts till vad övriga regler kräver av verksamheten.
Vi har färre än tio anställda – slipper vi helt?
Nej, undantaget är smalare än det låter. Det kräver både färre än tio anställda och högst två miljoner euro i omsättning eller balansomslutning, och båda villkoren måste vara uppfyllda. Det gäller bara tjänstekraven. Det tar alltså inte bort kravet om ni bedriver offentligt finansierad vård eller skola, det tar inte bort diskrimineringsreglerna, och det hjälper inte i en offentlig upphandling.
Vi säljer bara till andra företag på nätet. Omfattas vi?
Inte av e-handelsreglerna som de är skrivna: begreppet e-handelstjänst är knutet till att en konsument begär tjänsten i syfte att ingå ett konsumentavtal, och ren företagsförsäljning faller utanför den definitionen. Säljer ni till både företag och konsumenter är gränsdragningen däremot inte självklar. Post- och telestyrelsen, som är tillsynsmyndighet, beskriver i sin tillsynsrapport för 2025 att granskningen omfattar de delar av webbplatsen där e-handelstjänsten tillhandahålls och att den riktas mot större aktörer etablerade i Sverige. Det är hur myndigheten avgränsar sitt eget arbete, inte ett förhandsbesked i ert fall – den frågan bör ställas till PTS eller till er egen jurist.
Kan vi bli stämda för en otillgänglig webbplats?
Regeln finns: bristande tillgänglighet räknas som en form av diskriminering, och förbudet gäller den som utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten. Vi har däremot inte hittat någon svensk dom eller något tillsynsbeslut som gäller just en företagswebbplats. Vi kan alltså beskriva regeln men inte var ribban ligger i praktiken – och ingen annan som påstår sig veta det har visat oss underlaget heller. Praktiskt är det därför en riskpost utan känd storlek, inte en känd kostnad.
Vilken version av WCAG ska vi skriva i avtalet?
EN 301 549 V3.2.1 och WCAG 2.1 nivå A och AA. Digg, som är tillsynsmyndighet för offentlig digital service, namnger både standarden och versionen (digg.se, uppdaterad 8 maj 2026). Samtidigt har standarden gått vidare: WCAG 2.2 blev ISO-standard 2025, och i september 2026 publicerades EN 301 549 V4.1.1 med WCAG 2.2 som måttstock. Den nya versionen blir rättslig referens först när EU-kommissionen hänvisar till den i Europeiska unionens officiella tidning. Skriv alltså V3.2.1 i avtalet, men be leverantören bygga så att steget till 2.2 blir en justering och inte ett omtag.
Källor och faktagranskning
Senast faktagranskad 19 september 2026. Siffror i artikeln är hämtade från källorna nedan; bedömningar och den svenska tolkningen är redaktionens egna. Artikeln är rådgivning från en digitalbyrå och allmän information – inte juridisk rådgivning. Regler har nästan alltid villkor, och vi känner inte till era.Så menar vi med det.Så arbetar vi.
Så togs den här artikeln fram
Skriven av Volym-redaktionen med AI-stöd i research och textproduktion, granskad och beslutad av Andreas Bladini före publicering. Standardversioner och deras datum är kontrollerade mot standardiseringsorganens egna uppgifter. Välfärdsandelen och företagsstorlekarna är hämtade ur respektive ur egen beräkning på SCB:s statistik, med beräkningen utmärkt. Undantagens villkor är lästa i författningstext. Slutsatser om vad som överraskar i praktiken är märkta som erfarenhet.
Andreas Bladini, AI Hackers, en del av Volym Digitalbyrå AB. Arbetar med digitala uppdrag åt mindre svenska bolag och står bakom bedömningarna i artiklarna. Byrån har tjugo år i branschen, och de senaste åren har gått åt till att sätta sig in i hur AI-inslag och agentflöden förändrar det digitala landskapet.